Vecka 28/träningsvecka 14

Äntligen semester!

Vad gör man då? Jo första veckan på min semester så jobbar Annika. Då passar jag på att ta ett mini träningsläger på fyra dagar. Jag tog med mig Jakob och reste till Lom som ligger i Jotunheimen, Norge. Veckans träning bestod av ett fart pass ett G1 02:00:00ink 6 X 1min på max ett G1 01:30:00ink 4 X 10min EB och två G1 pass på 04:00:00.
Måndag morgon satte vi oss i bilen och reser till Lom. Vi reser från Åmotfors vid sjutiden på morgonen bara för att hinna med ett cykelpass när vi kommer upp. Som resesällskap har vi Jan och Lena Lantz med oss. Att resa genom Gudbrandsdalen och följa Vinstras gröna vatten en sommardag är helt magiskt. Allt hade varit perfekt om det inte varit för att det ösregnade. Som tur var så slutade det regna vid Otta. Måndagens träning blev ett fartpass x 4 på härliga vägar från Lom till Dönefossen och tillbaka.
Tisdags morgon klockan sex vaknar jag och är helt klarvaken. Solens strålar värmer skönt inne i stugan. Jag tittar ut genom fönstret och ser en helt molnfri himmel. Vi käkar en stadig frukost för idag är det meningen att vi skall cykla över Sognefjellet och ner till Vassbakken Kro & Camping. Fram tills Elvesäter har vi följe med Lena och Jan Lantz. Jag och Jakob tar oss än den första riktiga klättringen som är ca sju kilometer och som pendlar mellan 6-8% lutning. Nu kommer också värmen, för första gången i år så blir jag faktiskt svett så att det syns. Efter att ha tagit lite bilder så fortsatte vi uppför fjället. Vi passerar snart Krossbu gård och sognefjellshytta. Därmed har vi också passerat högsta punkten för idag (1434 m/öh). Nu bär det av utför ner till Fortum. Efter härlig utförskörning i 17 kilometer där man ligger mellan 60-70 km/h så kommer jag ner till Fortum. Stannar till intill en affär och väntar på Jakob som snart kommer som en Komet nedför backen. Han svänger så käckt runt och parkerar bredvid mig. Vi pratar någon minut innan vi skall bege oss sista biten till vårt mål, då händer det!
Pssssst......va? Mitt bakhjul är helt platt! Åh nej inte det, men okej vädret är ju bra och tidpunkten lika så. När vi undersöker vad som föranlett punkteringen så upptäcker vi ett spricka i däcket! En spricka som inte gick längst med däcket utan tvärs över! Vem som helst skulle ha blivit uppgiven i det här läget. Åtta mil till stugan i den här terrängen och ett trasigt däck. Men jag har ju Jakob med mig. För ett antal år sedan fick han en ännu värre reva i sitt däck, det fixades. Alla som varit ute och rest med Jakob vet att han är värsta MacGyver! Snart drar han fram en rulle silvertejp och sätter över hålet på insidan av däcket, ja en bit på utsidan också. På med en ny slang och vips så var vi iväg igen. Efter fikastoppet så börjar hemfärden med 17 kilometers klättring med oftast 9-10% lutning, men ibland upp till 12%. Där det är skog ligger temperaturen kring 23°C, men när skogen tar slut och vi kommer upp på berget så stiger den till över 30°C. Vi stannar en gång och fyller på med härligt och iskall breevatten. Vi passerar Turtagerö och stannar inte mer före vi nått toppen av backen. Där händer ytterligare en repris på en tidigare tur. För fyra år sedan kom en Holländare med både bars och gel fram till mig när jag låg i gräset vid Turtagerö efter att ha kört samma klättring. Den här gången kom det fram en äldre Tysk herre med en något korpulent mörkhyad kvinna vid sin sida fram till oss och började prata. Efter en liten stund bjuder de på indiska nötter! Det tyckte att vi behövde extra proteiner
Onsdagen klockan nio reser vi från Lom till Dönfossen. Här parkerar jag och Jakob bilen medan Lena och Janne fortsätter upp till Grotli. Jakob och jag pinnar på ganska bra uppför från Dönfossen till Djupvasshytta. Sedan är det femton kilometer med härlig utförskörning. Mitt i backen träffar jag på Lena och Janne. Jag frågade om det var något strul, men nej säger Janne, bara lite justering. Så jag fortsätter ner till Geiranger. Efter att alla samlats nere i Geiranger så tar vi oss en fika innan vi startar hemresan. För Jakob och mig blev det extra tufft, vi tänkte faktiskt cykla upp till Dalsnibba också. Sagt och gjort. Vi viker av stora vägen vid Djupvasshytta och börja den fem kilometer långa klättringen. Väl uppe på toppen så spanar vi ut över fjället efter Lena och Janne. Ta mig tusan, där nere ser jag två vitklädda cyklister. Vi tar några kort på den underbara utsikten innan vi startar färden ner mot Dönfossen där vi har bilen. Vi hinner precis till bilen innan de första regndropparna slår i marken.
Torsdag och hemresedag. Men innan vi startar hemresan så har vi en annan plan, att besegra Juvasshytta. Vi vaknar sent idag. Satt uppe länge och pratade om mål, träning och framtiden. Men efter att ha städat ur stugan så sitter vi äntligen på cykeln igen. Vägen till Galdesand är perfekt som uppvärmning inför dagens träning. Den är 20 kilometer lång och stiger 200 hö/m. Framme vid Galdesand väntar nu femton kilometer klättring med 10% i snitt! En brutal backe. Varför gör man det här? De första två kilometerna upp till Storhaugen går bra, här pendlar det mellan 8-10%. Men de nästa tre kilometerna upp till Raubergstulen som ligger på 1000 m ö.h blir värre. Här pendlar det mellan 12-16% hela vägen upp. Först tänkte jag stanna till efter fem kilometer men kom snart på bättre tankar. Efter att ha passerat vägbommen vid Raubergstulen börjar backen på riktigt! Rakt in i 19% som varar i flera hundra meter. Efter ett tag så känner man inte benen, de gör bara en rörelse. Men så händer det något! Helt plötsligt går det fruktansvärt lätt och man vill lägga in en högre växel. Jag petar in en högre växel och upptäcker med en gång att det här blev för tungt, tittar på cykeldatorn som visar 14%. Skillnaden mellan 19% och 14% var vid tillfället så stort att jag trodde att jag kunde växla upp! det kunde jag inte. Nu stabiliserar det sig lite och det håller sig runt 14-15% tills jag har kört i 10 km. Det är fem kilometer kvar när jag svänger runt en kurva och in i det bästa partiet på hela klättringen. En utförslöpa på ca 500 meter. Problemet är att den i sin tur följs av de sista 4,5 kilometers klättring upp till toppen. Som tur är är de sista kilometerna inte lika brutalt branta utan pendlar mellan 7 till 12%. Jag kan nu se liftarna i skidbacken och känner en enorm tillfredsställelse när jag tillslut når parkeringen vid Juvashyttas hotell. En timma och tretton minuter tog det att köra upp till toppen som ligger på 1841 mö.h. Utförskörningen ner till Galdesand är ju magisk. Man ser ut över Jotunheimen och allt ser ut som ett stort vykort. Årets resa till Lom har varit helt fantastisk. Ett riktigt kanon väder och mycket trevligt sällskap. Tack Lena och Janne Lantz. Jakob, inga turer är så roliga som när du är med. Du bjuder på dräpande kommentarer både här och där. Tack för att du hängde med.
Fredagens träning blir också veckans sista. Efter en riktigt tuff vecka så återstår nu ett pass, ett G1 på två timmar som dessutom innehöll sex stycken maxspurter på en minut.  Tufft sa Bill. Jo, tufft var ordet sa Bull. Som om inte det skulle räcka med cykel för idag, så vill också Annika ta en runda när  hon kommit hem från jobbet.