Cykelsäsongen 2018

Mitt stora mål för 2018 var att kvalificera mig för VM 2019. Ett VM som kommer att gå i Poznań(Polen) i september 2019. Men nu är det 2018 och jag skall försöka att sammanfatta säsongen.
 

SWE-CUPEN 2018.

Jag tänkte egentligen inte satsa på Swe-cupen i år, men utvecklingen av cupen gjorde att det blev så ändå. Jag tränade på för att vara i form till SM och VM kvalet i Danmark. Båda dessa tävlingar låg under midsommar veckan så min planering och mål med träningen borde vara ganska enkel egentligen, en formtopp på fyra dagar borde gå. Swe-Cupen gick ganska mycket upp och ner. Inte ens tempoloppen gick längre som jag önskade att de skulle göra. Några lopp var riktigt bra, som tävlingen i Gottne och Värnamo trots två helt olika bantyper. Andra lopp var rent bedrövliga. På linje hade jag lika stora bekymmer som på tempo, men det fanns några riktiga ljusglimtar även här.

Jag kommer att återkomma till dessa.
Swe-Cupen utvecklade sig till att bli en riktig duell mellan mig och Stig Andersson Plate från Uddevalla CK. Stig är ju en riktigt bra spurtare en egenskap som han visar prov på i nästan alla linjelopp. Våran kamp om den totala cupen varade ända in i sista tävlingen. Tillslut så stod Stig som segrare och fick ikläda sig den nya fina Swe-Cup tröjan som bevis på att han är den bästa cyklisten i H 55-59 klassen 2018. Jag är egentligen ganska nöjd med min andra plats med tanke på hur ojämn säsongen har varit för min del. Under mina fem år i H55-59 klassen så har jag vunnit den total cupen 4 av fem år, det femte året blev jag tvåa. Hur kan jag vara missnöjd med det? Jag har också under mina fem år i klassen H55-59 vunnit tempocupen alla fem åren. Dessutom så känner jag att jag även har utvecklats till att bli en mycket bättre linjecyklist.

SM 2018.

CK Bure från Halmstad stod som värdar för ett mycket trevligt SM 2018. Ett SM som kördes i Båstad och Torekov. Ett bra SM var ju en av de målsättningar jag satt upp inför säsongen. Det visade sig dock bli blandat när det gäller resultatmässigt. Formen var det definitivt inget fel på så jag såg verkligen fram mot SM.

Tyvärr så började det struligt. Tempoloppet fick jag tekniska problem med cykeln och kunde på det sättet inte göra mig själv rättvis. Däremot så körde jag ett mycket bättre linjelopp dagen efter. Ett linjelopp som jag faktiskt körde med insidan av huvudet den här gången. Banan hade en riktigt tuff backe och en lite teknisk utförskörning. Så jag kan väl säga att det inte var en bana som jag skulle klassa som "min" typ av banor. Men jag lyckades över förväntan och körde till mig en silvermedalj Och visade att formen verkligen fanns där. Åt otroligt starke Thomas Nyberg från LVL Velo fanns det inget att göra. Thomas var överlägsen oss andra.

 

UCI Gran Fondo i Grindsted(Danmark).

Bara två dagar efter linjeloppet på SM var det så dags för kanske årets viktigaste tävlingshelg. Den här helgen hade jag tränat för sedan november 2017. VM senare på hösten skall ju gå i cykelns hemland Italien, och det vill man bara inte missa helt enkelt.

Till VM kvalet i tempo så hade jag sett över cykeln för att inte få samma problem som jag fick på SM några dagar tidigare. Jag visste att formen var god och med lite tur så skulle jag kunna ha en chans att kvalificera mig till VM 2018.

Det hela slutar med att jag gör ett av mina absolut bästa tempolopp! Okej det var en bana som borde passa mig, men jag tog chansen när den dök upp, jag slutade på en fjärde plats och var med det klar för Italien!

Det jag sedan gör på Gran Fondot dagen efter är ytterligare ett bevis för att formen var på topp och att jag blivit mera taktisk i mitt cyklande. För även på Gran Fondot kvalar jag in till VM efter att, vad jag tycker kört ett av mina mest taktiska linjelopp någonsin. På en bana som nästan hade allt så satt jag med i täten hela tiden. Inte för långt bak, men heller inte för långt fram, ja jag var faktiskt med i en utbrytning ett tag också. Jørn Fjeldavlie från Grenland Sykleklubb i Norge blev för svår att tas med, men jag tar en mycket meriterande andra plats i H-55 klassens VM kval. Jørn vinner H-55 klassen 57 sekunder före mig och jag är 12 minuter före trean! (Jørn Fjeldavlie från Norge visar sig även bli en svår nöt att knäcka för alla övriga cyklister i H-55 klassen under VM).
Vilket VM kval det blev! Trodde nästa inte att det var sant. Att kunna göra mina bästa lopp när det gäller som mest är ju bara helt fantastiskt, sedan att göra det på det sätt som jag gjorde gör att jag nästan får lite rysningar.
  

UCI Word Championships i Varese(Italien).

Rysningar får man definitivt när man infinner sig vid race centeret på torget i Varese Italien för att hämta ut nummerlapparna till VM. Italienarna verkar verkligen brinna för cykel. Det verkar inte finnas något som inte är förberett inför VM, till och med Elvis har dom väckt till liv. Åh vilka banor sen! folk blev helt förskräckta när de reste runt för att titta på linjebanan. Tror att jag på min höjd fick fram ett whaooo!! 

Jag är dock medveten om att det kommer att vara svårt att hävda sig helt uppe i toppen på resultatlistan när världens bästa H-55 cyklister gör upp om världsmästar titeln eftersom jag gör sista året i klassen, men jag skall göra allt vad jag kan för att göra så bra ifrån mig som möjligt. Tempoloppet är inte speciellt märkvärdig, fast det innehåller både tekniska partier som tunga och enklare. På tempot fick jag kanske inte ut allting till 100% men det var ändå inget dåligt lopp. Jag slutar på 18e plats, och det är väl ungefär där jag hör hemma.

Italienarna slog sig tidigt för bröstet och ville tala om att de minsann skulle utmana cyklisterna med en hel del höjdmeter. Men de sa ingenting om utförslöporna och de trånga gränderna i byarna. Eller de enormt smala vägarna utför på krokiga vägar och i täta skogspartier. Tror faktiskt att alla utom Italienarna själva pratade mer om utförskörningarna. Jag hade förberett mig på både klättring som utförskörning genom ett träningsläger i Norge. Tror faktiskt att jag hade stor nytta av lägret speciellt vad det gäller utförskörningen, lite tuffare än en del andra kunde jag stå på ganska bra även där det svängde. Jag tyckte att jag gjorde ett helt okej linjelopp och är faktiskt ganska nöjd. Blev 46e man av 250st, vilket var 4plaseringar bättre än mitt mål!

Jag lämnar Italien med det faktum att dom överträffade mina förväntningar som arrangör för amatör VM. Tycker att mina resultat var godkända fast man vill alltid ha mera, men jag gjorde heller inte bort mig.

*Jørn Fjeldavlie killen från Norge som vann Gran Fondot i Danmark, hur gick det för honom på VM?

1. På linjeloppet var Patrick Cocquyt från Belgien. Han har bland annat fyra starter i Gent - Wevelgem, tre starter i Paris - Roubaix och kört Milano-San Remo 1987 och har tre professionella segrar.
2. Var Jørn Fjeldavlie från Norge. Jörn har inte alls den meritlistan som Patrick har, men han har kört elit i Norge i flera år.
3. Var Stefano Colage från Italien. Han har tio starter i Milano-San Remo, fem starter i Giro d'Italia, fyra starter i Tour de France. Han var bland annat 3a på den 17e etappen av Tour de France -95.

*Thomas Nyberg var fyra och en hårsmån från medalj. Då kanske man bättre förstår vilken prestation Thomas gjorde på VM, och visar vilken klass det är på cyklisterna.

Bike Challenge i Polska Poznań

När så VM 2018 är slut så börjar förberedelserna inför nästa VM. Detta kommer att köras i Poznań i Polen. Då passar det ju bra att åka dit nu på hösten för att reka banorna, och försöka kvala in till VM 2019. Det är nämligen så att Polen och Poznań arrangerar ŠKODA Poznań Bike Challenge. Detta är ett Gran Fondo och ingår i UCI Gran Fondo World Serie och står som andra kvaltävling inför 2019.

Att komma från Italien till Polen var kanske synd om polackerna, men om man vill vara snäll så kan man säga att de har en hel del att jobba på gällande arrangemanget. Förseningar och otydliga om ens någon info på annat än polska. Själva tävlingsområdet var jättebra men man lyckades strula till det mesta. Jag tycker faktiskt lite synd om dom, för Polackerna var ett mycket trevligt folk. Bra service och alla försökte hjälpa till på bästa sätt.

Banan i Polen var en helt annan bana än den i Italien. I stort sett helt platt, ca.250 stigmeter på 120 km vittnar ju om att det inte är någon kuperad bana. Tävlingen var stökig utöver det vanliga. Massvis med krascher och hårda ord i klunga gjorde väl att stämningen inte var den alla bästa i bland. Själva tävlingen tycker jag att jag gjorde bra. Till en början så försökte jag smyga med rätt så långt fram i klungan. Kände mig stark i kroppen hela loppet och försökte även att bidra men någon förning i bland. Hela tiden var man tvungen att vara på sin vakt beroende på att folk inte kunde håll sin linje utan åkte härs och tvärs inne i klungan. Jag klarade mig undan med en hårsmån flera gånger men det kändes som att förr eller senare så ligger man där, och till slut så händer det. Med bara två kilometer kvar av hela loppet så blir jag indragen i en krasch. Går i asfalten och får några andra cyklister över mig. Men jag kommer upp och tillslut även iväg och kan rulla i mål på en 7e plats, vilket även ger mig en plats i nästa års VM. Ja jädrar vad skönt! jag är jättelycklig!
 

Summering av säsongen 2018.

Det här är kanske min bästa säsong någonsin, visst var 2015 ett bra år men i år så är jag äldst i klassen och tycker att jag har utvecklats som cyklist från 2015 till 2018.

• Totalseger i Swe-Cupens tempodel.
• Tvåa i den totala Swe-Cupen.
• Silver på SM linje i H55-59.
• Två och fyra på UCI Gran Fondo i Danmark.
• 18e och 46e plats på UCI WORLD CHAMPIONSHIPS i Italien.
• 7a på ŠKODA Poznań Bike Challenge i Polen.

Det här kan bli svårt att matcha 2019, men får jag bara vara frisk så skall jag banne mig försöka. Jag känner ju att jag fortfarande utvecklas så motivationen finns ju där.

Man skulle också önska att lokalpressen haft någon enstaka reporter som är lite intresserad av cykel. Enda gången som det har skrivits något i år är när en privatperson ringde in till länstidningen. Det tragiska är att jag vet att dom läser min blogg, för det har dom sagt själva. Det finns massvis med uppslag om cykel i västvärmland. Se på Åmotfors IF och det jobb som de lägger ner på ungdomar och där Ola Eriksson gör ett jätte jobb. Senast så arragerarades Värmlandsserien i MTB av Åmotfors.

ŠKODA Poznań Bike Challenge Race

 

Som vanligt vaknade jag tidigt, klockan är strax över fem. Har svårt att somna om. När klockan blir sju så börjar vi packa i bilen och går till frukosten. Efter frukosten så tar vi och slappar lite på hotellrummet innan vi checkar ut och drar iväg till startområdet. Allting verkar vara välorganiserad med startfållan och dylikt. Men när det är dags att kliva in i fållorna börjar kaoset.
I A och B fållorna skall de som skall kvala till nästa års VM stå. Anders Rydén och Walter Gabrijelcic har ställt sig hos oss andra svenskar. Då kommer det en vakt och talar om att dom skall stå i nästa fålla(B). Snälla och lydiga som dom är så lyder dom vakten. Vår grupp fylls så sakteliga på med cyklister. Vi var i fållan tidigt för att få stå längst fram, men efter ett tag så är vi i mitten av fållan. Folk kliver in från alla håll utom vid insläppet. Plötsligt så är det fullt med cyklister som skulle stått i både B som C fålla, och ingen bryr sig längre, men okej alla skall ju kvala så man måste ju starta samtidigt i alla fall. Speakern pratar nästan oavbrutet på polska fast det är en internationell tävling. En polsk cyklist som står bredvid säger att starten är uppskjutet ett tag, man  vill vänta tills alla motionärer som kör 50 km skall komma in i mål. Trettio minuter försenat så går äntligen starten. Men de som står i grupp B får inte köra? Hur i hela friden har de tänkt det här? Inte konstigt att en massa öst statare kom sent och gick rakt in i startfålla A fast de skulle startat i fålla B eller C, dom viste troligen att det var så här.

 Första kilometern går åt till att försöka ta sig fram bland de motionscyklister som ställt sig i tävlingsgruppen. Snart är jag framme vid masterbilen. Vi svänger vänster och plötsligt upptäcker jag att man försökt dela vägen med plastkoner! Jag känner hur jag träffar en med den ena pedalen. Försöker att vara mitt i höger körfältet men trycks in mot mitten av körbanan. PANG... Jävlar, där träffade jag en kon ordentligt hårt, tror att den åkte ut i vägen. Irriterad över det inträffade så går jag fram i spetsen och höjer tempot riktigt hårt. Faktiskt så pass att fältet sträcktes ut till ett led. Men när konerna upphör så kliver jag undan och låter någon annan gå fram och köra.

Kriget i Poznan.
Inte sedan 1660 har Sverige utkämpat ett värre krig än kriget i Poznan, för det här var ett krig på cykeln. Har nog aldrig varit med om något stökigare lopp. Hela tiden var det incidenter med gap och skrik som följd. Naturligtvis resulterade detta i en hel del krascher. Men med mycket tur och lite skicklighet lyckades jag klara mig undan allt sådant.
Efter ca tre mil så är det en grupp som skapat sig en liten lucka. Först så ser det ofarligt ut, men snart så ökar avståndet ner till oss i klungan. När vi svänger runt efter sex mil så är nog avståndet över trettio sekunder. Jag försöker titta efter de som startar i min klass, men hittar ingen annan än Stig Andersson Plate, och han sitter bredvid mig. Jag försöker att vara aktiv och långt fram, men det är svårt. Känner mig stark när vi går in på de sista två milen, som förövrigt är de samma som de första milen. Plötsligt i en rondell får jag en riktig tryckare. Resultatet blir att jag tryckte till en Ukrainare och vi tappade många placeringar. Vi jagade snabbt ifatt klungan bara för att hinna upptäcka att en kille i klungans högra del gick på ett hjul. Det brakar och knakar av karbon när han går i asfalten. Oturligt nog så är jag också på höger sida. Försöker att förhindra att köra över killen med resultatet att jag kör över någons cykel istället. Jag går i asfalten och har snart fyra andra cyklister över mig, bland annat Andreas Rundquist. Kommer upp granska fort ändå men får först inte loss min cykel ifrån Andrea's cykel. Men när vi lyckats sära på dom så upptäcker jag att bakhjulet inte går att snurra. Tror att bromsen fått en smäll och lagt sig på, men hjulet sitter fast! Efter ett tag får jag loss hjulet och kan fortsätta mot mål. Oerhört besviken naturligtvis över att ha sumpat en fin chans att kvala in till VM. Men tröstar mig med att jag inte är skadad och att cykeln höll. När resultatlistan slutligen kommer så blir jag väldigt glad och nöjd. Jag blev sjua i min klass och klar för VM i Polska Poznań 2019.

 

 

ŠKODA Poznań Bike Challenge

Amys Granfondo i Australien är det första kvalificerings tävlingen inför UCI World Championships 2019. Ett VM som går i Poznan (Polen) från den 5 till 8 september. Det andra kvalet är Bike Challenge i just Polska Poznan. På polska heter staden även Stołeczne Miasto Poznań, och det namnet används vid högtidliga tillfällen. Kanske de kommer att kalla staden vid dess Polska namn när UCI World Championships 2019 drar igång.

Det här är en viktig tävling för min del, och lite komplicerad då det gäller kvalreglerna. Kvalet är ju för 2019 års tävling. 2019 byter jag klass till H-60 och blir därmed yngst i den klassen. Men eftersom det nu är 2018 och jag gör mitt sista år i H-55 så måste jag kvala i den åldersklassen, å det kan bli tufft att ta en plats bland de 25% bästa i den klassen när man är äldst.

Vi är två stycken från Skoghalls CK Hammarö som reser ner till Polen. Det är jag och Andresas Rundquist. Vi valde att bila ner och reste redan natten till fredag för att få lite tid att bekanta oss med omgivningen i Poznan. Redan klockan 22.00 på torsdagen satte jag mig i bilen och reste från Åmotfors för att plocka upp Andreas i Kristinehamn. På fredag morgon har vi en färjeavgång klockan 7.00 att passa, från Gedser till Rostock, så det gäller att inte missa den. Vi glider in i färjeterminalen klockan 06:45, klockan 06:50 rullar vi ombord färjan. Det fanns tillgång till frukostbuffé ombord på färjan, så det beställde vi i samband med bokningen och 07:05 sitter vi vid vårt reserverade bor medans färjan lägger ut. Skönt att ha det mesta ordnat innan resan, och vilken tajming.

Resan genom Polen är väldigt annorlunda mot andra resor jag varit med om. Från Rostock till Poznań var det oftast minst tvåfilig motorväg. Efter att vi passerat den polska gränsen så blir också vägbeläggningen väldigt mycket bättre, dessutom var vägen nästan spikrak. Polen verkar vara ett fint och delvis modernt land.

På eftermiddagen efter att vi installerat oss på hotellet och duchat av oss resdammet så går vi bort till INA stadion där nummerlaps utdelningen äger rum. Efter att ha fått ut godibagen, med lite gåvor från arrangören och våra startnummer så letar vi upp ett matställe. Det blir både mat och kaffe med efterrätt innan vi beger oss tillbaka till hotellet. 

I dag lördagen den 22/9 har vi inspekterat banan. Hotellet vi bor på ligger bara några minuters cykelväg från starten så vi hade inga problem att hitta dit. Banan är inte speciellt svår men man måste vara oerhört fokuserad åtminstone de första två milen innan vi kommer ut ur stan. Här är det en del kluriga vägyten som kan ställa till det om man inte är med. Blåser det så här imorgon så blir det inte lätt mellan 4e och 6e milen. Mycket öppna fält och väldigt dålig asfalt, ja den är så dålig på vissa ställen att man tror man kör på gatsten. Nu har man lovat mindre vind imorgon, vilket i så fall kommer gynna väldigt många. Vilket fall som helst så skall jag göra vad jag kan, kändes riktigt bra idag när vi åkte runt. 

Polen är förövrigt ett riktigt trevligt land. Blandat modernt och gammalt. Vi trodde nog både jag och Andreas att vi skulle få se ett mycket fattigare och grått Polen, i alla fall ute på landsbygden. Men vad vi såg var en massa nybyggda privata hus och hyreshus. Visst, ett och annat gammalt nergånget hus och fabrik såg vi, men det finns en hel del sådana byggnader hemma också. 

Vecka 38

Den här veckan blir kort som träningsvecka. Den innehåller bara tre dagar som möjliggör träning i någon form. Sedan är det resdagar och tävling i Polen.

Måndagens träning blev ett varv runt Köla. Blåsten har tilltagit igen och det var riktigt hård vind emellanåt. Efter gårdagens träning så kändes benen en aning stumma idag, men efter ett tag så gick det över och jag fick upp farten. Tisdagen är en riktig höstdag. Gråmulet och regn, vilket gör att jag längtar bort till något varmare ställe. Inte blir längtan mindre av att det plingar till i telefonen klockan åtta, och ett meddelande från dottern visas. "Hej pappa, grattis på din dag! Här är det solsken och 30ºC".
Träningen då? Jo det blev ett litet varv runt Bålstad "Bôrsta" och Ränken. Riktigt varmt väder idag, men fortfarande riktigt blåsigt. Varvet runt är 44 kilometer långt men har 616 meter stigning så det är ganska kuperat runt om. Nu så här i elfte timman av säsongen spelar inte hastighet eller intervaller någon som helst roll. Utan det gäller bara att hålla igång kroppen några dagar till. Onsdag och ingen träning! nä, lite andra saker som måste göras innan avresan till Polen i stället. Men nu tror jag att jag har koll på det mesta som skall med.
Reser ner till Kristinehamn i morgon kväll(läs torsdag)för att hämta upp Andreas Rundquist. Sedan bär det av ner mot Malmö och bron över till Danmark.

 

Vecka 37

På måndagen blev det en lugn runda runt Finnskogen. Det blåste en del och jag hade motvind hela vägen till Vännacka. Uppe vid Mörtnäs kom det några få regndroppar också, men det stannade vid det. Efter Vännacka så blev det riktig medvind. Vinden kom rakt i ryggen och det känndes otroligt skönt att få dra på lite utan att behöva gå på rött hela tiden. Använder mig av Tarmacen när jag tränar. Den är jättefin att köra på, så nu funderar jag på om jag inte ska ta den till VM kvalet i Polen.

På tisdagen regnade det när jag kom hem från jobbet. Egentligen gjorde inte det så mycket, nu fick jag tid till annat istället. Monarken skall ha översyn innan vinterträningen drar igång. Har köpt en ny lager sats till svänghjulet plus ny kedja. Detta måste monteras någon gång, och varför inte en regnig dag.
Onsdag och det är uppehållsväder, men det blåser bra i träa. Men jag trotsar blåsten och tar en sväng Runt Skillingmark. Ett pass som tar ca två timmar att genomföra. Det var ganska så skönt trots den bitvis hårda vinden. Ja nu märks det att hösten är här, trots detta så är motivationen att cykla fortfarande kvar. Behovet av att träna är dock minde, men det är kanske inte så konstigt. Säsongen har varit lång och krävande. Torsdag och fortfarande blåser det en hel del, men inte lika mycket som det gjorde igår. Träningen fick bli ett varv runt Gunnarskog. Körde på ganska bra, speciellt mellan Allstakan och Speked. I motvinden ner till Speked får jag verkligen slita för att hålla farten uppe. När jag svänger ut på 61an vid macken i Speked så får jag åtminstone sida medvind hemåt.
Fredag tar jag en vilodag, finns en del annat att göra. Lördag så är det marknad i Årjäng. Dit blir den nog en tur, om inte annat för att köpa kôrv och lite mârtens godis. När vi kom hem så blev det ett tabata pass på monarken i stället för ett pass utomhus. Det gav mig en chans att få testa monarken efter lagerbytet. Allting verkar fungera riktigt och det är ju bra att ha monarken i ordning inför vintern. Idag(söndagen) så tog jag en tur runt Glafsfjorden. Höstvädret kan faktiskt vara helt underbart med sol och värme. Idag är nästan en sån där dag. Morgonen var väldigt kall men snart är det åtminstone 10°c i allafall. Höll ett ganska bra tempo ner till skassås bron. Tyckte det var sida motvind ner till bron men det blev värre på hemvägen. Det blåste upp lite mer ju länge ut på dagen man kom. Men det blev ett ganska så bra pass i allafall. 

Väl hemkommen så fick det bli cykelvård. Tempocykeln kan jag ju ställa undan nu när säsongen är över, så den fick sig en genomgång före den blir undanställd för året. Både Vengen och Tarmacen fick också en översyn. Tarmacen kommer jag att köra på under hösten men Vengen är det enbart ett lopp kvar innan den blir undanställd. Nishikin blev den sista cykeln för dagen som jag servade. Men Nishikin var det till skillnad mot de andra cyklarna att den skulle förberedas för höst och vinter träning. 

Nynäslinjet(Swe-Cupen)

SWE-CUP AVSLUTNING 2018

Nynäslinjet är den sista tävlingen i 2018 år upplaga av Swe-Cupen för masters. Linjecupen är sedan länge avgjord när det gäller vart segern skall gå. Stig Andersson Plate från Uddevalla CK har i stort sett sopat bana med oss andra. Nej mer intressant är nog kampen om andra platsen. Stefan Kuhl från cykloteket Racing team ser rätt så säker ut på sin andra plats, men strax bakom Stefan jagar Walter Gabrijelcic från Aktivitus och jag själv. Till saken hör att Stefan Kuhl valt att köra i en annan klass på det avgörande linjeloppet. Detta öppnar naturligtvis upp kampen ytterligare.

För min del är det viktigt att göra ett bra resultat oavsett vilka som kör eller inte. Det är så otroligt jämt i den totala swe-cupen så det är inte klokt. När det nu återstår bara en enda tävling så skiljer det fyra! ja ynka fyra poäng mellan mig och Stig Andersson Plate. Spännande? Ja det här är roligt. Stig är ju en ruskigt säker spurtare så det blir en svår nöt att knäcka, men jag skall göra allt jag kan och lite till.
Vi startar 11:30 och vi startar tillsammans med H-50 killarna. Första varvet händer väl inte så mycket. Okej några försök till utbrytning av CK Valhall görs men de plockas ner. På andra och tredje varvet blir det desto mera fart. Nu avlöser försöken varandra, tyvärr för min del så är jag lite väl ambisiös att ta ner utbrytningarna. Jag behöver ju inte gå på alla försök, men det är ju också lite roligt när det händer saker. När vi går ut på fjärde varvet så blir det lite tuffare körning i backen inne i skogen efter varvningen. Jag har då inga problem att gå med och ligger långt fram. Men när vi går ut på femte varvet så känner jag att nu är det över. Krister Bergström och ett gäng H-50 killar får en lucka på oss. Dessutom spricker den klungan som jag också sitter i ytterligare en gång. Så nu blir det att gräva djupt för i andra klungan sitter Stig Andersson Plate.
Som tur är för min klunga så verkar inte andra klungan har upptäckt att det blev en lucka ner till oss utan de slår av lite på takten och vi kommer ifatt dom. Jag återhämtar mig något men kännar att det här med totalcupen är nog kört.
När vi kommer till målbacken sista gången så ligger jag på Christer Öhmans hjul, vilket snart visar sig vara helt fel hjul att ligga bakom. Christer får nämligen kramp. När vi närmas oss målet så får jag se ett bekant ansikte bredvid mig, nämligen Stig Andersson Plate. Stig kommer på min vänstra sida och jag har inte en chans att kunna försvara mig. Men det blir snart värre för min del, för nu dyker också Walter Gabrijelcic från Aktivitus upp till vänster. Jag kan bara titta på när Walter seglar förbi och tar tredje platsen på dagens lopp.
Därmed så blir jag utan medalj i den totala linjecupen. Totalcupen vinner Stig Andersson Plate från Uddevalla CK före mig och Walter Gabrijelcic från Aktivitus.
Jag kan ju inte vara allt för nerstämd efter mina år i H-55 klassen. Hela tiden har jag och Stig tampats om totalcupssegern. Nu vann Stig och det är bara att gratulera. Ser jag tillbaka på dessa fem år så har det inneburit att jag vunnit den totala cupen i fyra år och tvåa ett år. Tempocupen har jag vunnit alla fem åren och linjecupen har jag varit tvåa(2016 och 2017) och trea 2015.  

SMACK Tempot(Swe-Cupen)

Nu är snart cykelsäsongen 2018 tillända. Men före vi stänger boken helt så har vi två tävlingar kvar, ett tempo och ett linjelopp. Tempot är SMACK Tempot som körs uppe i Odensala. Sigtuna Märsta Arlanda CK står som arrangörer för tävlingen. Banan är lite småkuperad men inga långa backar. 208 meters stigning på 30 km vittnar om att banan inte är helt platt men inte överväldigande kuperad heller. Starten är vid Odensala kyrka och följer stora vägen rakt fram, inga svåra kurvor utan nästan rakt fram hela tiden. Men efter nio kilometer svänger man till höger in på en lite mindre väg. En kilometer före vändningen så passerar man inflygningen till ena landningsbanan på Arlanda flygplats. Banan går i en trevlig miljö med ganska lite biltrafik.
När det gäller tempocupen så är den redan avgjord till min fördel, jag har 107 poäng. Martin Collander från Förening Rocket Racing Sweden kan max få 105 poäng, men Martins andra plats är lika klar som min första plats. Det är desto mera ovisst om vem som tar tredjeplatsen. Håkan Andersson från CK Dainon som ligger trea har 48 poäng, Håkans klubbkamrat Anders Carlestam har 46 poäng, Walter Gabrijelcic från Aktivitus Sports Club har 45 poäng och Christer Öhman Förening Rocket Racing Sweden har 44 poäng. Någon av dessa kommer att ta hem tredjeplatsen i tempocupen, men vem?
Jag öppnade tempot åt hel..... för optimistiskt. Redan efter en kilometer så ångrade jag mig och undrade hur det här skulle sluta. Att behöva kriga mot de inre tankarna så tidigt i loppet är ju inte så roligt. Jag tog mig samman och gick ner lite i intensitet för att återhämta mig lite, men samtidigt är jag orolig för att ha gått ner för mycket. Efter nio kilometer så svänger vi av till höger  och här kommer de några brantare stigningar. Jag ser Walter Gabrijelcic från Aktivitus framför mig när vi passerar inflygningsbanan till Arlanda. Vid vändningen så är jag bara trettio sekunder bakom Walter. När jag passerar inflygningsbanan på hemvägen så möter jag Stefan Kuhl från cykloteket Racing team. Stefan verkar ha bra tryck och det ser ut att gå fort.
När det återstår ca åtta kilometer så passerar jag Walter. Jag sliter oerhört hårt för att ta mig till målet vid Odensala kyrka. Tiden blev inte så bra, men det räcker till en tredje plats på dagens swe-cup tävling i alla fall. Min iakttagelse av Stefan Kuhls hastighet stämmer väldigt bra. Stefan vinner dagens tempo före Martin Collander från Föreningen Rocket Racing team Sweden och jag på en tredjeplats.
Tempocupen var ju innan dagens swe-cup tävling redan avgjord. Jag har vunnit H-55 klassens tempodel för femte året i rad. Martin Collander från Föreningen Rocket Racing team Sweden var ju också ohotad tvåa  och på tredje plats blev det Anders Carlestam från CK Dainon.

Vecka 36

Den här veckan har jag inget träningsprogram att följa, och snart är säsongen 2018 över. Det är bara två tävlingar kvar. Swe-Cup avslutningen i Märstad(SMACK Tempot) och Nynäshamn(Nynäslinjet). Sedan är det ŠKODA Poznan Bike Challenge i Polen som är den sista tävlingen. ŠKODA Poznan Bike Challenge är den andra i raden av tjugoen kvaltävlingarna inför UCI WORLD CHAMPIONSHIPS POZNA 2019. Här ges det ju tillfälle att få testa linjebanan inför VM 2019, och det vill man ju inte missa.

Tisdagens träning är inställd. Det är så mycket som måste göras efter resan till Italien så jag hinner inte träna på tisdag. Dessutom så behöver nog kroppen vila lite efter det tuffa linjeloppet. Det är massor av tvätt, cyklar som skall moteras ihop igen. Det är nog brådast att montera ihop tempocykeln för den har jag också hämta ut en ny sadel till, och den måste testan innan cup avslutningen i Stockholm till helgen.

Lite bökigare än vanligt var det att montera ihop tempocykeln. Men tillslut så var den klar. Men av någon anledning så testrycker jag på en av växelknapparna, ingenting händer! Jag trycker flera gånger, men nej stendöd! Kollar alla sladdar och de sitter i korrekt. Sätter i laddkabeln ifall den här laddat ur sig under flygningen, men ingenting hjälper. Tillslut så tar jag batteriet från Annikas cykel och testar, död! Totalt död! För att börja någonstans så skruvar jag av locket över styrstammen. Vad hittar jag där? Jo en kraftigt klämskadad elkabel!! Tydligen har jag inte varit nog noggrann när jag kollade om alla kablar var lösa när jag skruvade dit locket. Va tusan gör jag nu? Bestämmer mig för att klippa av kabeln där den är skadad och skala den. Med lite tejp så fixar jag iallafall så att den laddar. Tvinnade ihop trådarna och tejpade över dom så att det inte skall kunna komma in vatten. Men tanken kvarstår, hur länge håller kablarna ihop? Jag beställde en ny kabel från cykelcity senare på kvällen, men hinner kanske inte få den innan jag reser till Stockholm.
Onsdag blev det först test av tempocykeln nya sadel och om kabeln skulle fungera. Kan ju säga att sadeln blir ett lyft.Lite små justeringar återstår men i det stora hela verkar det som om jag hittat en sadel som passar. Elkabeln fungerade, men man vet ju inte hur länge den tål påfrestningarna och vibrationerna som blir i ramen. Får se om jag hinner få någon ny innan helgen. Efter cykelturen blev det att sätta ihop ytterligare en cykel. Dessutom så monterade jag tillbaka Rotors vevparti med en oval klinga på linjecykeln. Satte även tillbaka vevpartiet som jag lånade av Annika på hennes cykel.
Torsdagen testade jag linjecykeln för att kontrollera att allt fungerade med växlar och vevparti. Jag körde runt Ränken och Köla i ett ganska så skapligt tempo. Allt fungerade bra, och jag var nöjd över att ha satt tillbaka vevpartiet med oval klinga. Den känns skönare på något vis. Dessutom så passade vi på att gå till vallokalen. Det här fick bli det sista träningspasset den här veckan. Fredagen går åt till att packa inför Swe-Cup avslutningen uppe i Stockholm och Nynäshamn. Jag startar ganska sent på lördagen så vi reser på lördags morgon.
Tävlingarna skriver jag som tidigare om i egna berättelser.

HEMRESEDAG FRÅN ITALIEN.

Så var då VM 2018 i italienska Varese över. Innan vi packar busen för avresa till flygplatsen så äter vi frukost på rummet. Jag går upp till Stefan och Sivans rum för att skämta lite med dom. Men när de öppnar dörren så ser de märkbart allvarliga ut i ansiktena. Vi har fått ett sms som inte är så roligt, säger Stefan. Flyget hem är inställt! Jag blir nog lika lång i nunan som de andra. Tillslut kommer ett nytt meddelande, flyget är ombokat och kommer att gå via Frankrike och Paris. Bara att göra sig redo för  avresa även om det blir lite senare än planerat.
När vi sedan skall checka in våra cyklelväskor blir det nya problem. Airfrance har tydligen inte samma policy som SAS när det gäller bagage. Stefan kämpar förtvivlat med att försöka förklara för inchecknings tjejen hur det ligger till med vår bokning, och hon är väldigt tillmötesgående och hjälpsam. Stefan tar också kontakta med SAS men de kan inte hjälpa oss på grund av att bokningen har gjorts online. Det hela slutar i alla fall med att vi får betala extra för tre väskor. 55€/väska blev priset. Men så tillslut sitter vi i alla fall på planet och 17:20 lyft vi från Malpensa.
Vi landar 18:25 i Paris. En rätt så stor flygplats om man säger så, och dyrt. Enbart spriten har någorlunda priser. Vi har två timmar att slå ihjäl så lite kaffe och macka får det bli. Men det här blir en dryg dag.

Äntligen tar vi mark i Oslo, och klockan är 23:00. Nu är det bara att hämta ut bagaget och bege sig hemåt...eller? Nja lite mera strul kan vi väl bjuda på. Alla cyklarna fick vi med oss hem, men Sivans resväska var tydligen på en egen resa genom europa. Men nu var det slut på strulet. Att hämta ut bilen gick ju i alla fall smidigt och klockan 02:00 rullar vi in på Solliden. Äventyret i Italien är över, och imorgon är det jobb. 

2/9 WORLD CHAMPIONSHIPS VARESE LINJELOPPET

Redan halv sju var vi på plats i Varese. Min start är klockan 08:03 men det är skönt att vara i tid. I fållan är jag inte ensam, och det fyller på med folk hela tiden. Snart kommer Stefan Kuhl från cykloteketoch kort därefter Stig Andersson Plate från Uddevalla CK. Thomas Nyberg från Föreningen LVL Velo har ett eget insläpp på grund av att han har vunnit ett av kvalen till VM.
Konstigt nog så är jag inte det minsta nervös inför det här loppet, men jag ser det som en utmaning istället. Så går äntligen starten,  ner till förtsta rondellen och tillbaka upp genom stan. Uppför mot Ippodromo ligger jag långt framme i klungan, sedan tappar jag lite placeringar tack vare en dålig kurva. Men nu är vi ute på stora vägen och på väg mot tunnlarna. Den första går bra för den är det ljus inuti, men i den andra är det kolsvart. Folk skriker som besatta inne i tunneln, kanske är sydeuropeer rädda för spöken? Efter tunnlarna går det mycket lugnare i klungan. Snart kommer vi fram till banans första utmaning. Den första stigningen heter Passo dell'Alpe Tedesco. Det är en 4,5 km lång klättring med i genomsnitt 7,3%, ganska smal väg med många hårnålskurvor. Det trycks på redan från början och jag känner att det här kommer att bli fruktansvärt jobbigt. När jag når toppen så har det redan spruckit av i grupper och jag sitter i huvudklungan(2:a gruppen). Nu kommer också en krävande utförskörning. Vägen dyker rakt ner i skogen men försvinner snart i en skarp vänstersväng. Bakom svängen har det hänt saker. Här ligger det två cyklister i vägen,  en kommer krypande från diket och en står på vänster sida av vägen med ett hjul i näven. Jag vet inte varför, men jag känner mig trygg i utförskörningarna. Snart är jag ikapp ett gäng och vi försöker jaga, men det är bara jag och en kille från Belgien som försöker, så det blir ingen jakt. Nu blir det ett plattare parti, det går i ganska jämt tempo utan att det händer så mycket.
När vi kommer fram till Lago di Lugano efter 33 kilometer så börjar den andra stigningen. Klättringen till Aldena är brant i början men har en liten 300-400m utförskörning efter 3 km. Resten går upp och ner i 5,3 km. Snittlutningen är inte så hög men också denna stigning är svår. Vi körde här för några dagar sedan och då tyckte jag inte att det var så märkligt, men idag var det jobbigare. Jag gick in i backen som en av de första i huvudklungan. Hela den branta delen ligger jag långt framme i klungan, men sedan skruvas tempot upp och jag droppar bakåt i fältet. Jag märker också att huvudklungan nu blivit mycket större, det är tur det för då gör det inte så mycket om man droppar bakåt i klättringar.
Den tredje klättringen mot Montegrino är inte lika jobbig. Den är bara är 2,5 km långt med ett genomsnitt 4,5% och här händer egentligen inte så mycket. Även utförskörningen är enkel och vi passerar nu en by som heter Lago Maggiore.
Den fjärde stigningen mot Il Villaggio Ollandese (den holländska byn) är riktigt mördande. Den är inte så lång men kom efter 70 kilometer tuff cykling. Det är väldigt smalt och ligger hela tiden mellan 10-14% med många hårnålskurvor. Som grädde på moset så är det några riktiga gatstenspartier som skall passeras också. Det kändes som jag blir dränerad på de sista krafterna över dessa.
Den femte klättringen mot Brinzio skall enligt arrangören vara den enklaste av de markerade stigningarna, eftersom den aldrig är brantare än 7%. Så kanske det är men inte för mig. Det är många trötta cyklister som vi skall passera. Cyklister som kör mediafondo eller som startat i startgrupperna innan oss.
När det nu planar ut så kommer tankarna och funderingar på var jag befinner mig. Plötsligt så får jag rysningar över hela kroppen när jag inser att jag faktiskt befinner mig i cykelns hemland, på ett VM! Kan det bli större? Det värker i alla muskler men jag sitter och njuter.
Det blir nu ett plattare parti. Det som nu följer är en 30 km lång och platt sträcka längs sjön innan de sista 3 km som åter går uppför mot mållinjen. När man svängt av till vänster från Lago di Varese är de första 200m fortfarande platt men så kommer det en brant del på 500m som fortsätter att gå uppför till 500m före mål. Här tappar jag massor av placeringar dessutom så vet jag det inte finns fler utförskörningar att plocka tillbaka dessa placeringar. Vi är framme i Varese, vi är i MÅL!!
Det blev en 46:e plats i mitt sista VM i H-55 klassen av 250st. Det är inte så mycket att skriva hem om placeringen men jag tror, utan att veta att det här var det absolut tuffast VM som har arrangerats för veteraner. Men vilken tävling och vilken bana! Det häftigast jag någonsin fått uppleva från cykelsadeln. Många jobbiga uppförsbackar, följd av lika mycket utförskörning, och då menar jag riktig utförskörning på mycket smala och slingrande vägar genom skogen eller genom enorm trånga gränder i någon by. Långa backar med svepande kurvor där man kunde komma upp 80-85 km/h på cykeln! Det blir inte större än så här.

När vi var i den vackra kyrkan i Brunate så kunde man skriva en bön på en lapp och lägga i en förseglad låda. Jag gjorde faktiskt det, jag tog tillfället i akt och skrev så här, lasciami sopravvivere domani. Vilket betyder ungefär, låt mig överleva morgondagen.

Grazie Italia, e grazie Varese per un fantastico vm. Spero di rivederti.😗❤🇮🇹/🇸🇪