Senare än alla andra år men nu så startar säsongen 2020 äntligen upp. Det blir en vecka som likt många andra veckor den här tidpunkten på året, monarkträning. Skall försöka att komma ut åtminstone en dag för distansträning. Annars så ser veckan ut som så, tre stycken pass med EB 2x20Min och ett distanspass G1-3:00:00 ¤5st. Pass märkta med ¤ skall innehålla så många 30 sekunders spurter på absolut max som siffran bakom tecknet ¤. Det vill säga att man kör så fort man kan i 30 sekunder!
Dan före dopparedagen finns det ingen ork över för träning. Annika jobbar och jag har lovat henne att städa hela huset, klä granen och griljera skinkan. Allt medan hon måste jobba. När klockan slår fyra på eftermiddagen så är jag klar med alltihop, ja även bilen hann jag med och tvätta men nu är jag alldeles för trött för att kunna träna.
Julaftons morgon 2019 drar så träningen för 2020 igång. Jag kör ett EB 2x20Min pass inomhus på monarken och känner mig riktigt nöjd efteråt. Senare på dagen så blir det Kalle Anka och hans vänner innan vi reser till By för att fira julaftons kvällen.
Tidigt på juldagen morgon går jag upp för att köra ytterligare ett pass. Det blir det andra EB 2x20Min passet av tre som skall köras den här veckan. Lite segare idag än igår kanske, men inte värre än att det gick alldeles utmärkt att köra passet i alla fall.
Den 27e december kör jag det tredje och sista EB 2x20Min passet den här veckan. Själva passet var okej, men inte mer. Kändes slitsamt andra tjugan, men jag är nöjd med att jag genomförde träningen. På eftermiddagen var jag på ryttartävling. Två av barnbarnen var med på tävlingen och tävlade.
Söndagen den 29 december körde jag ett G1 pass på tre timmar runt finnskogen. Den här dagen var Bengt "Dres" Andresen på besök, ett trevligt besök med mycket skratt. Rundan var riktigt blåsig bitvis, men med en riktigt behaglig december värme. Den första träningsveckan är nu avverkad och allting har gått efter plan. Men snart stundar tuffare tider.
söndag 29 december 2019
lördag 21 december 2019
Trettioåriga kriget
Det trettioåriga kriget är över.
Vad vi vet så har ingen av de stridande sidorna lidit några större fysiska skador, mer än tappat hår och några fler rynkor än vid krigets utbrott 21/12-1989. Det skall för saken skull också sägas att kriget i sig startade egentligen tio år tidigare i nådens år 1979. Det skulle alltså ta tio år innan man skrev på krigshandlingarna i Eda kyrka. Kan man älska sin fiende? Ja i det här fallet har det åtminstone för min del inte varit ett problem. Jag älskar min hustru så, och fick jag önska något så skulle det i så fall vara att alla krig vore som vårt, då skulle ingen blir skadad. Nu är ju som sagt var kriget över, men va fa'n, vinterkriget finns ju kvar och vem vet, det är inte omöjligt att det blir trettio år till. Problemet då blir väl att vi är så gamla så vi inte kommer minnas vem vi strider emot, men det får vi ta då.
torsdag 19 december 2019
December 2019
Jul månaden är här och snart så vänder det mot ljusare tider igen. Men hualigen vilken kall inledning på december. Flera dagar i rad som det är -10cº eller ännu kallare, inte ens eskimåerna tycker att det här är kul.
Nu börjar det också klarna lite vad det gäller träning och tävling inför 2020. Inget träningsläger inplanerat ännu, men det kan bli så att jag tar några dagar i Norge eller Sverige under sommaren. Framöver vårkanten så är nästa test hos Dan Davis på idrottslabbet i Linköping redan planerat. Vätternrundan kommer att köras ihop med samma gäng som ifjol, det är också klart.
I början på månaden fick jag också ett mycket trevligt telefonsamtal från Lasse Sjöberg på Eda kommun. Lasse som förövrigt är en gammal lagkamrat till mig i både Köla AIK och Åmotfors IF fotbollslag förkunnade att jag tilldelats 2019 års idrottsstipendium i Eda kommun.
Ett mycket hedrande pris i en kommun där det kryllar av bra idrottsutövare. Här finns fotbollsspelare, ishockeyspelare, rallyförare, ryttare, skidskyttar, alpinister, styrkelyftare, golfspelare...Ja listan kan göras hur lång som helst, så det här är stort, och mycket överraskande. Jag är verkligen glad över att se att antalet cyklister stadigt ökar i Eda kommun. Framför allt så är det en härligt sätt att bedriva friskvård på eftersom skaderisken vid motion är väldigt liten och behållningen av träningen stor. Inte bara att man får motion. Vi har en fantastisk miljö att vistas i för att utöva motion här i Eda.
Mitten på december är det enbart blött och regn. Det är faktiskt så illa att man i Arvika har fått spärra av stora delar av stadsparken och hamnområdet. Då är det tur att man i Adolfsfors har en härlig tradition i form av luciafirandet i Köla kyrka. Där en alldeles fullsatt kyrka kan glädja sig åt en massa fina ungdomar som sjunger av hjärtats fröjd. Även om det är lite småkyligt ute så värmer det att se dessa glada ungdomar som lyser upp i höstmörkret.
På Norma jobbar vi fram till den 20e december, sedan tar vi julledigt fram till den 7e januari 2020. En härlig ledighet som jag kommer att utnyttja till mycket träning. Säsongen 2020 får börja vecka 52. Det är bra att hålla igång under jul när man stoppar i sig så mycket godsaker så måste man försöka förbränna en del också, annars blir det inte kul framöver.
🎄GOD JUL🎅 & ETT GÅTT NYTT CYKEL🚲 ÅR🎇 ÖNSKAR JAG ER ALLIHOPA.
Nu börjar det också klarna lite vad det gäller träning och tävling inför 2020. Inget träningsläger inplanerat ännu, men det kan bli så att jag tar några dagar i Norge eller Sverige under sommaren. Framöver vårkanten så är nästa test hos Dan Davis på idrottslabbet i Linköping redan planerat. Vätternrundan kommer att köras ihop med samma gäng som ifjol, det är också klart.
I början på månaden fick jag också ett mycket trevligt telefonsamtal från Lasse Sjöberg på Eda kommun. Lasse som förövrigt är en gammal lagkamrat till mig i både Köla AIK och Åmotfors IF fotbollslag förkunnade att jag tilldelats 2019 års idrottsstipendium i Eda kommun.Ett mycket hedrande pris i en kommun där det kryllar av bra idrottsutövare. Här finns fotbollsspelare, ishockeyspelare, rallyförare, ryttare, skidskyttar, alpinister, styrkelyftare, golfspelare...Ja listan kan göras hur lång som helst, så det här är stort, och mycket överraskande. Jag är verkligen glad över att se att antalet cyklister stadigt ökar i Eda kommun. Framför allt så är det en härligt sätt att bedriva friskvård på eftersom skaderisken vid motion är väldigt liten och behållningen av träningen stor. Inte bara att man får motion. Vi har en fantastisk miljö att vistas i för att utöva motion här i Eda.
Mitten på december är det enbart blött och regn. Det är faktiskt så illa att man i Arvika har fått spärra av stora delar av stadsparken och hamnområdet. Då är det tur att man i Adolfsfors har en härlig tradition i form av luciafirandet i Köla kyrka. Där en alldeles fullsatt kyrka kan glädja sig åt en massa fina ungdomar som sjunger av hjärtats fröjd. Även om det är lite småkyligt ute så värmer det att se dessa glada ungdomar som lyser upp i höstmörkret.
På Norma jobbar vi fram till den 20e december, sedan tar vi julledigt fram till den 7e januari 2020. En härlig ledighet som jag kommer att utnyttja till mycket träning. Säsongen 2020 får börja vecka 52. Det är bra att hålla igång under jul när man stoppar i sig så mycket godsaker så måste man försöka förbränna en del också, annars blir det inte kul framöver.
🎄GOD JUL🎅 & ETT GÅTT NYTT CYKEL🚲 ÅR🎇 ÖNSKAR JAG ER ALLIHOPA.
fredag 29 november 2019
November 2019
Årets gråaste månad och en av de tristaste, med mycket regn och rusk. Som om inte det var nog med elände så kom den förbannade snön också(här har vår herre tydligen inte haft tänkarmössan riktigt rätt placerad). Snö och is är ju djävulens påfund, is det kan man visserligen ha i drinken men snö...?? ja va fa'n har man snö till?
De kommande månaderna är nog ganska hygglig tid i alla fall förutom ev. snö då. För det mesta mörker men också en tid där det ges tillfälle för att träna, utan att för den delen köra en massa "måste pass". Men inne i skallen har planeringen inför nästa säsong startat med tankar på både kondition och styrketräningspass. Finns ju naturligtvis saker som måste göras innan allting faller på plats, men i det stora hela har jag nog redan klart för mig hur det kommer se ut. En liten men ack så viktig detalj återstår inför träningsplaneringen och det är de fysiska testerna. Dessa tester har nästan blivit ett måste för att få en strukturerad träning, och för att få ut så mycket som möjligt av kroppen. Min egen planering är ganska lätt, jag känner vid det här laget min kropp ganska bra. Värre är det när jag skall planera träningen åt en kompis. Men det kommer säker att fixa sig det med. Men det är samma sak där, först måste vi ta reda på den fysiska statusen innan vi vet vad han skall träna på och vilka pass som är bäst lämpade för att hans del. Vi har redan testat några pass i början på månaden och det verkar som om han gillar att ha en strukturerad träning. Hur som helst kommer det att bli riktigt spännande att följa honom. Tävlingarna 2020 börjar så smått droppa in på Svenska cykelförbundets tävlingskalender, och suget efter cykeltävlingar ökar i lika rask takt som tävlingarna droppar in.
Dessutom så var det sedan tidigare klart att Nordiska mästerskapen kommer gå i Kil den 1-2 augusti, i alla fall enligt den norska Facebooksidan Masterssykling landlevande NCF.
De fysiska testerna gjordes i slutet på den här månaden på idrottslabbet i Linköping. Dan Davis(f.d. Karlsson) genomförde testerna på oss. Testerna visade hyggliga värden i alla fall trots att jag inte tränat speciellt mycket sedan VM i september. Men nu börjar jobbet med träningsplanering inför säsongen. Målet med träningen? Ja för egen del är målet med träningen att man får var fysisk frisk och ha hälsan i behåll, men också för att bli en bättre cyklist. Det sportsliga målet år 2020 blir master SM och master NM. Beroende på hur det kommer gå i början av säsongen så kommer också mastercupen att vägas in, jag har ju en tröja att försvara sedan ifjol.
PS:
Om ni ser en kille från Garmin support om irrar runt helt planlöst och med en helt tom blick så lova att ta hand om honom. Han har blivit utsatt av en väldigt otäck(men inte otrevlig) person som ställde en hel del konstiga frågor och dessutom på ett helt obegripligt språk(Värmländska). Tydligen slutade detta med att killen får gå i terapi men på något vis kommit ut från mentalsjukhuset. Han behöver långtidsvård och acklimatisering i lagom dos för att kunna återvända till ett någorlunda drägligt liv igen.
De kommande månaderna är nog ganska hygglig tid i alla fall förutom ev. snö då. För det mesta mörker men också en tid där det ges tillfälle för att träna, utan att för den delen köra en massa "måste pass". Men inne i skallen har planeringen inför nästa säsong startat med tankar på både kondition och styrketräningspass. Finns ju naturligtvis saker som måste göras innan allting faller på plats, men i det stora hela har jag nog redan klart för mig hur det kommer se ut. En liten men ack så viktig detalj återstår inför träningsplaneringen och det är de fysiska testerna. Dessa tester har nästan blivit ett måste för att få en strukturerad träning, och för att få ut så mycket som möjligt av kroppen. Min egen planering är ganska lätt, jag känner vid det här laget min kropp ganska bra. Värre är det när jag skall planera träningen åt en kompis. Men det kommer säker att fixa sig det med. Men det är samma sak där, först måste vi ta reda på den fysiska statusen innan vi vet vad han skall träna på och vilka pass som är bäst lämpade för att hans del. Vi har redan testat några pass i början på månaden och det verkar som om han gillar att ha en strukturerad träning. Hur som helst kommer det att bli riktigt spännande att följa honom. Tävlingarna 2020 börjar så smått droppa in på Svenska cykelförbundets tävlingskalender, och suget efter cykeltävlingar ökar i lika rask takt som tävlingarna droppar in.
Dessutom så var det sedan tidigare klart att Nordiska mästerskapen kommer gå i Kil den 1-2 augusti, i alla fall enligt den norska Facebooksidan Masterssykling landlevande NCF.
De fysiska testerna gjordes i slutet på den här månaden på idrottslabbet i Linköping. Dan Davis(f.d. Karlsson) genomförde testerna på oss. Testerna visade hyggliga värden i alla fall trots att jag inte tränat speciellt mycket sedan VM i september. Men nu börjar jobbet med träningsplanering inför säsongen. Målet med träningen? Ja för egen del är målet med träningen att man får var fysisk frisk och ha hälsan i behåll, men också för att bli en bättre cyklist. Det sportsliga målet år 2020 blir master SM och master NM. Beroende på hur det kommer gå i början av säsongen så kommer också mastercupen att vägas in, jag har ju en tröja att försvara sedan ifjol.
PS:
Om ni ser en kille från Garmin support om irrar runt helt planlöst och med en helt tom blick så lova att ta hand om honom. Han har blivit utsatt av en väldigt otäck(men inte otrevlig) person som ställde en hel del konstiga frågor och dessutom på ett helt obegripligt språk(Värmländska). Tydligen slutade detta med att killen får gå i terapi men på något vis kommit ut från mentalsjukhuset. Han behöver långtidsvård och acklimatisering i lagom dos för att kunna återvända till ett någorlunda drägligt liv igen.
fredag 1 november 2019
Oktober 2019
Helt okej månad det här också. Några fina dagar på cykelcrossen på helt underbara grusvägar. Visserligen med några kyliga mornar, men ändå. Har också smugit igång lite med monark träningen, men bara lite. Några enstaka EB 2x20 pass har det blivit bara för att inte tappa för mycket innan säsongen drar igång igen. Att nå årets träningsdos blir nog svårt även om jag skulle satsa på det. Tiden finns helt enkelt inte.
Från 1 okt. 2018 till 1 okt. 2019 har det blivit 395st aktiviteter. Detta fördelat på:
Ett mindre roligt besked fick jag vid en hörselkontroll på jobbet. Min hörselnedsättning på vänster öra visar nu helt dövhet i stället, och en sämre hörsel på det "friska" örat mot förra testet. Dessutom så har jag drabbats av ett ständigt brus i öronen, vilket är kolossalt irriterande.
Roligare var då beskedet att Skoghalls CK Hammarö kommer att arrangera Nordiska Master Mästerskapen 2020. Tävlingarna kommer att köras i Kil första helgen i augusti.
Oktober innehöll också något mycket trevligt i form av en semesterresa tillsammans med frugan till Grekland. En välbehövlig vila efter ett år med mycket tävling och resande. Rhodos Horizon Resort blev vårt andningshål i en vecka. Trevligt med något helt nytt land, Grekland var helt nytt för oss båda. Ett hotell som bjöd på det mesta i matväg. Jag upptäckte att Annika farit med osanning annars så har mina smaklökar inte insett att både dom och jag har fyllt "gammalt".
När man blir gammal så försämras mycket men tydligen är just känslan av att kunna känna smaker något av det första. Det är därför som äldre folk inte äter så mycket, det smakar helt enkelt ingenting har hon sagt en gång. Nu ändrar hon sig och säger att det kan också vara mina ögon det är fel på, jag ser helt enkelt inte hur mycket jag har på tallriken. Ja så kan det nog vara, men varför tar jag en gång till i så fall? Möjligt att jag dessutom har en släng av demens och inte kommer ihåg att jag redan käkat en tallrik?
Efter hemkomsten från semestern så startar planeringen inför nästa säsong. En säsong som inte kommer att bli lika intensiv som årets, men förhoppningsvis lika trevlig, dessutom börjar jobbet med att bli av med de där extra kilona som alltid kommer efter säsongsavslutningen.
Från 1 okt. 2018 till 1 okt. 2019 har det blivit 395st aktiviteter. Detta fördelat på:
- Totalsträcka 17.514,31 km
- Genomsnittsavstånd 44,34 km
- Längsta sträcka 300,00 km
- Varaktighet 571:24:33 t:m:s
- Max tid 7:33:00 t:m:s
- Aktivitetskalorier 391.007 kcal
- Total höjdstigning 124.759 m
- Max höjdstigning 2.240 m
- Med. fart 29,3 km/h
- Maxfart 77,0 km/h
- Med. Puls 114 bpm
- Genomsnittlig cykelkadens 81 rpm
- Medelkraft 193 W
Ett mindre roligt besked fick jag vid en hörselkontroll på jobbet. Min hörselnedsättning på vänster öra visar nu helt dövhet i stället, och en sämre hörsel på det "friska" örat mot förra testet. Dessutom så har jag drabbats av ett ständigt brus i öronen, vilket är kolossalt irriterande.
Roligare var då beskedet att Skoghalls CK Hammarö kommer att arrangera Nordiska Master Mästerskapen 2020. Tävlingarna kommer att köras i Kil första helgen i augusti.
Oktober innehöll också något mycket trevligt i form av en semesterresa tillsammans med frugan till Grekland. En välbehövlig vila efter ett år med mycket tävling och resande. Rhodos Horizon Resort blev vårt andningshål i en vecka. Trevligt med något helt nytt land, Grekland var helt nytt för oss båda. Ett hotell som bjöd på det mesta i matväg. Jag upptäckte att Annika farit med osanning annars så har mina smaklökar inte insett att både dom och jag har fyllt "gammalt".
När man blir gammal så försämras mycket men tydligen är just känslan av att kunna känna smaker något av det första. Det är därför som äldre folk inte äter så mycket, det smakar helt enkelt ingenting har hon sagt en gång. Nu ändrar hon sig och säger att det kan också vara mina ögon det är fel på, jag ser helt enkelt inte hur mycket jag har på tallriken. Ja så kan det nog vara, men varför tar jag en gång till i så fall? Möjligt att jag dessutom har en släng av demens och inte kommer ihåg att jag redan käkat en tallrik?
Efter hemkomsten från semestern så startar planeringen inför nästa säsong. En säsong som inte kommer att bli lika intensiv som årets, men förhoppningsvis lika trevlig, dessutom börjar jobbet med att bli av med de där extra kilona som alltid kommer efter säsongsavslutningen.
söndag 6 oktober 2019
September 2019
En månad full av överraskningar, en del besvikelser och en del med enorm glädje. Besvikelsen har jag redan skrivit om, Linjeloppet på VM. Eftersom jag redan skrivit om VM och Mastercupen så går jag över till det andra och mera roande saker. Under sommaren så tittade jag, Annika och flickorna i Flogned på Sunes sommar. Där fanns det saker som tjejerna tydligen la på minnet. Så när jag fyllde år i mitten av månaden så fick jag ett stort fint paket av tjejerna. Dom tittade spänt på när jag öppnade paketet som var inslaget i flera lager. Tillslut fick jag upp paketet som innehöll en..??? POTATIS, en potatis som de ritat en glad mun ögon och näsa på. När jag tyst tittar på potatisen så säger Lin med ett jätteskratt, farfar...det är Sunes potatis. Hahahaha.....Ja vad säger man??
På jobbet hade det också jobbats i skymundan. Trappan upp till kontoret hade pyntats och fick en stor kransekake av arbetskamraterna.
Träningsmässigt har det däremot varit mycket lugnare. Fjorton aktiviteter och totalt bara 22 timmar och 57 mil. Det är kanske fel att kalla det för träning eftersom det inte har handlat om något annat än att riktigt njuta av cykelrundor. Inte undra på att man känner sig som en dräktig anakonda som just svalt en gnu eller antilop.
På jobbet hade det också jobbats i skymundan. Trappan upp till kontoret hade pyntats och fick en stor kransekake av arbetskamraterna.
Träningsmässigt har det däremot varit mycket lugnare. Fjorton aktiviteter och totalt bara 22 timmar och 57 mil. Det är kanske fel att kalla det för träning eftersom det inte har handlat om något annat än att riktigt njuta av cykelrundor. Inte undra på att man känner sig som en dräktig anakonda som just svalt en gnu eller antilop.
tisdag 24 september 2019
Hösten är här!
Jösses vad fort ett år går, och ju äldre man blir ju fortare går åren. I fjol vid den här tidpunkten så planerade jag den kommande cykelsäsongen för fullt så blir det inte riktigt 2020, nej först skall jag försöka njuta lite av hösten. Det bästa med hösten är alla fina grusvägar som finns här omkring västra Värmland. Hårda fina grusvägar som också kan ta en över gränsskogarna till Norge. Mer än en gång har det blivit cross cykeln som fått göra mig sällskap genom ett helt fantastiskt landskap. Någon gång har det hänt att några klubbkamrater hängt på.
En annan sak som också är skönt med hösten är att alla måste träningar byts ut mot cykelrundor där man bara njuter av att vara ute. Tror att man behöver dessa turer för att ladda batterierna inför den säsong som kommer. Nu låter det nästan som att det är ett tvång att träna men så är naturligtvis inte. Det är roligt att träna men ett avbrott i den styrda träningen är aldrig fel.
Veckorna efter cup avslutningen har det inte blivit mycket cyklande. Förkylningen som jag fick under VM satt i ett bra tag. Efter Värnamo och cup avslutningen så har jag också haft andra problem med kroppen och gått på penicillin ett tag. De gånger som jag kunnat cykla har jag känt mig riktigt orkeslös och matt i kroppen. Men nu hoppas jag att det vänder snart och att det är många fina dagar kvar av hösten att träna på.
Säsongen 2020 har ju inte riktigt startat ännu men planeringen har jag så smått börjat med i alla fall. Det som jag har klart med är att jag kommer att fortsätta ta hjälp av Dan Davis på idrottslabbet i Linköping. Blir mycket spännande och se om mastergruppen får igenom att vi vill ha ett SM som går på en helg i juli i stället för ett delat SM som det var i år. Nordiska mästerskapen skall gå i Sverige och Skoghalls CK Hammarö har fått frågan om att arrangera mästerskapet. Jag hoppas verkligen att klubben tar den här gyllene chansen att få visa upp klubben ytterligare en gång. VM 2020 går i Vancover Canada. Den här gången behöver jag inte kvala in utan är klar genom att jag blev Svensk mästare på tempo i år.
En annan sak som också är skönt med hösten är att alla måste träningar byts ut mot cykelrundor där man bara njuter av att vara ute. Tror att man behöver dessa turer för att ladda batterierna inför den säsong som kommer. Nu låter det nästan som att det är ett tvång att träna men så är naturligtvis inte. Det är roligt att träna men ett avbrott i den styrda träningen är aldrig fel.
Veckorna efter cup avslutningen har det inte blivit mycket cyklande. Förkylningen som jag fick under VM satt i ett bra tag. Efter Värnamo och cup avslutningen så har jag också haft andra problem med kroppen och gått på penicillin ett tag. De gånger som jag kunnat cykla har jag känt mig riktigt orkeslös och matt i kroppen. Men nu hoppas jag att det vänder snart och att det är många fina dagar kvar av hösten att träna på.
Säsongen 2020 har ju inte riktigt startat ännu men planeringen har jag så smått börjat med i alla fall. Det som jag har klart med är att jag kommer att fortsätta ta hjälp av Dan Davis på idrottslabbet i Linköping. Blir mycket spännande och se om mastergruppen får igenom att vi vill ha ett SM som går på en helg i juli i stället för ett delat SM som det var i år. Nordiska mästerskapen skall gå i Sverige och Skoghalls CK Hammarö har fått frågan om att arrangera mästerskapet. Jag hoppas verkligen att klubben tar den här gyllene chansen att få visa upp klubben ytterligare en gång. VM 2020 går i Vancover Canada. Den här gången behöver jag inte kvala in utan är klar genom att jag blev Svensk mästare på tempo i år.
söndag 15 september 2019
Cykel säsongen 2019
Ja så har ytterligare en cykelsäsong passerat, blev den som man trodde? Bättre, sämre eller något mitt i mellan? Det grymma i idrottens värld är att marginalerna är ruskigt små, utan undantag vilken idrott det än gäller. Därför gäller det att vara väl förberedd på det mesta som kan hända. Vill man vara lite inne så säger man att man har en "game plan". Jag har ingen sådan, utan händer det något på resans gång, ja då tar jag ett beslut utifrån just det inträffade. Ibland blir det bra, ibland mindre bra. En av mina bästa styrkor som idrottare är just att gå vidare, inte gå runt och gräma mig för saker som inte går som jag tänkt mig eller saker som jag ändå inte kan påverka. Framför allt inte låta ett misstag påverka mig mentalt.
Mitt stora mål 2019 var ju VM i Polska Poznań. I september 2018 började äventyret mot VM. Då var jag i Poznań för allra första gången. Jag åkte dit dels för att försöka att kvala in till VM, men också för att om möjligt få känna på banorna och miljön i Polen. Kvalet gick bra och jag kvalificerade mig i både tempo som linjeloppet. Väl hemkommen från Polen äventyret så började det stora jobbet med planering av träning och tester. Det mesta av planeringen har jag gjort själv men testerna har idrottslabbet i Linköping stått för. Dan Davis på idrottslabbet har varit rak och ärlig i sina uttalanden om vad jag bör träna på och vad jag inte behöver lägga så mycket energi på. Jag petade ihop ett träningsprogram på femtio veckor med inriktning på just Poznań efter att ha gjort första testen hos Dan. Senare under våren så gjordes också uppföljningstester hos Dan. Men året innehöll också andra tävlingar, så som Master-cupen, SM och Nordiska mästerskapen. Dessa tävlingar ingick som en form av förberedelser inför VM.
Mitt stora mål 2019 var ju VM i Polska Poznań. I september 2018 började äventyret mot VM. Då var jag i Poznań för allra första gången. Jag åkte dit dels för att försöka att kvala in till VM, men också för att om möjligt få känna på banorna och miljön i Polen. Kvalet gick bra och jag kvalificerade mig i både tempo som linjeloppet. Väl hemkommen från Polen äventyret så började det stora jobbet med planering av träning och tester. Det mesta av planeringen har jag gjort själv men testerna har idrottslabbet i Linköping stått för. Dan Davis på idrottslabbet har varit rak och ärlig i sina uttalanden om vad jag bör träna på och vad jag inte behöver lägga så mycket energi på. Jag petade ihop ett träningsprogram på femtio veckor med inriktning på just Poznań efter att ha gjort första testen hos Dan. Senare under våren så gjordes också uppföljningstester hos Dan. Men året innehöll också andra tävlingar, så som Master-cupen, SM och Nordiska mästerskapen. Dessa tävlingar ingick som en form av förberedelser inför VM.
Master-cupen 2019.
Master-cupen 2019 har haft ett färre deltagare antal än tidigare år. Vad detta beror på är svårt att säga men vill man ha cupen kvar så måste man höja antalet deltagare.Tittar jag på den klubben som jag representerar Skoghalls CK Hammarö så är det helt obegripligt att gå från en av de mest aktiva klubbarna i master-cupen till en förening med ett fåtal deltagare på bara något år. Då skall man också veta att de tidigare deltagarna i cupen tränar mera än någonsin. Vill man visa upp klubben så måste man ta ett krafttag när det gäller detta. När jag en gång gick till Skoghalls CK Hammarö var det just för att det var en förening som ville engagera sig i tävlings cykling och att tävla tillsammans, idag är det mera en motionsklubb. Nu är det ingen fel i det snarare tvärtom, det är bra med nya medlemmar som kommer in i klubbarna och cykla för motions skull. Men de som tävlat tidigare och som fortfarande tränar hårt var är dom när tävlingssäsongen rullar? Inte tror jag väl att de tränar hårt för att vinna ett motions lopp, eller?
Min egen säsong i master-cupen har varit väldigt mycket bättre än förra året. Den har framför allt varit mycket jämnare, inga djupdykningar som jag hade ett flertal av ifjol. Tempodelen av cupen började väldigt bra tidigt i våras. Mot slutet av säsongen så körde både Håkan Samuelsson och Krister Bergström också riktigt bra, så det blev hårda och tajta dueller. Men till slut så tog jag hem tempocupen 2019. Även linje cupen gick mycket bättre än tidigare år. Här var det bara någon tiondels sekunds skillnad mellan en första och en andra plats. Hade jag vunnit sista racet i Värnamo, ja då hade jag också vunnit linje cupen. Nu vann suveräne Krister Bergström GP loppet i Värnamo och därmed blev jag förpassad till en andra plats i linje cupen. Den totala cupen 2019, tempo+linje vann jag före Krister Bergström och Håkan Samuelsson.
Svenska mästerskapen.
Delat SM tyckte tydligen SCF är framtiden, det kommer att bli många fler som kör tempo t.ex sa Stefhan Klang på SCF. Men då har han inte rådfrågat mastercyklisterna. På ett möte senare under året var det ingen som tyckte att det var något bra med delat SM.Båstad stod som arrangör för linje SM. Det var samma bana som man körde linje SM på ifjol. Den brutala tarabacken hade inte blivit snällare. Jag körde bra här ifjol och jag körde bra här i år också. Tillsammans med Krister Bergström gick vi loss i backen och gjorde upp på upploppet. Krister vann guldet och jag tog silver för andra året i rad.
Tempot gick ju senare under året och då i Lekeryd Jönköping. En bana som jag innan tävlingen var väldigt skeptisk till och undrade mer än en gång hur man tänkt när man kör på en rundbana. Problemet som jag såg innan tävlingen var att vi skulle köra två varv och på det viset vara en massa cyklister ute på banan samtidigt. Så blev det nu inte eftersom man startade i block. Själva loppet var nog årets bästa tempolopp från min sida. Jag höll ett riktigt bra tryck under hela loppet och tog SM guldet före Håkan Samuelsson och Roger Anund.
Nordiska master mästerskapen.
I år var det Finlands tur att anordna nordiska mästerskapen och det genomfördes på Åland. Jag kom till NM efter att ha kraschat våldsamt på träning och med en lättare förkylning. Men jag visste att formen var riktigt bra och som tur var så var förkylningen av den lättare sorten. Tempoloppet kördes på en relativt platt bana men med en hel del öppna områden där vinden blev ett bekymmer för många. För egen del så tyckte jag att den inte var så himla besvärlig och körde ett ganska så bra tempolopp som resulterade i en andra plats. Att ha blivit slagen av Jan Bodin från Norge såg jag inte som ett nederlag, Jan är en mycket stark tempocyklist. Dagen efter så var det dags för linjeloppet. I H-60 landslaget har vi två av världens bästa spurtare så vi var egentligen inte speciellt oroliga för hur det skulle gå. Min uppgift blev att bevaka Jan Bodin och se till att han inte gick iväg ensam. I stället var det jag som gick, redan efter tre kilometer så gick jag. Tack vare bra samarbete i landslaget så bevakade Krister Bergström, Stig Andersson Plate och Håkan Samuelsson klungan så att ingen kunde gå ifatt mig. Jag kunde defilera in i mål som segrare och Krister tog klungspurten före Stig. Ett lyckat mästerskap som slutade med ett guld och ett silver.UCI Gran Fondo Poznan Polen.
Hur gick VM då?Ja inte gick det som jag tänkt i alla fall. Någon vecka innan VM så kraschade jag illa på en träningsrunda. Allt verkade vara okej, men man blir ändå lite påverkad av en sån kraftig krasch som det här var dessutom drog jag på mig en lättare förkylning lagom till Nordiska mästerskapen på Åland. För att liksom spetsa formen maximalt de sista dagarna så körde jag nog lite gran över vad kroppen tålde, och reaktionen blev en ny förkylning och den här gången var den kraftig och precis lagom till VM tempot. Jag körde tempot och med ganska hyggliga siffror ändå, men var totalt slut när jag gick i mål. Min målsättning var att kunna komma av de tio bästa, nu slutade jag på en trettonde plats i stället. Förkylningen påverkade nog inte själva resultatet. På ett så kort tempo som 20 km så påverkas man inte så mycket, det är mera återhämtningen som tar lite längre tid.
Inför linjeloppet så fick jag nu några dagars vila och jag kände mig plötsligt mycket bättre. Såg fram emot linjeloppet med stor spänning faktiskt. Jag kände ju till banan sedan tidigare och visste att man måste ligga långt framme i klungan hela tiden, så blev det också till en början. Första milen gick riktigt fort och när vi svängde av motorvägen och in på en mindre väg så låg jag runt 15-20 plats i klungan, en perfekt plats tyckte jag då. Men redan efter två mil så var VM äventyret 2019 slut. Killen just framför mig kan inte bestämma sig utan svänger fram och tillbaka inne i klungan, resultatet blir tillslut att han klipper mitt framhjul. Jag går i asfalten med resultatet skrubbsår och ett förstört framhjul. Det är just det förstörda framhjulet som sätter stopp för vidare VM äventyr. Med tre avkörda och två krökta ekrar så är det omöjligt att fortsätta trots att jag rent fysiskt skulle kunnat gjort det. Det skall också sägas att ansvaret för min vurpa är helt och hållet mitt eget, jag borde ha haft mera marginal och skyller inte på killen framför, han har ju inte ögon i nacken.
Summeringen av VM 2019 blir den att rent sportsligt var det ingen höjdare men däremot upplevelsen att tillbringa en vecka i Polen med familjen var riktigt trevligt och en ögonöppnare för egen del. Man skall inte ha så många förutfattade meningar om andra länder, Polen var ett supermodernt land.
Summeringen av VM 2019 blir den att rent sportsligt var det ingen höjdare men däremot upplevelsen att tillbringa en vecka i Polen med familjen var riktigt trevligt och en ögonöppnare för egen del. Man skall inte ha så många förutfattade meningar om andra länder, Polen var ett supermodernt land.
söndag 8 september 2019
Värnamo GP(master-Cup)
Värnamo GP är för min del en helt ny bekantskap. Har ju kört linjelopp i Värnamo ett antal gånger, men inte GP. Dagens tävling är viktig för min del, om Krister Bergström vinner så måste jag bli tvåa annars vinner Krister den totala master-cupen. Idag så kör vi dessutom ihop med H-50/55 vilket gör det hela ännu lite svårare.
Starten går och jag försöker att ligga lång framme i början. Vi ska köra 50 minuter + ett varv. Några varv går fort medan andra går lite långsammare. Hela tiden håller jag ett öga på herr Bergström. När halva tiden har gått så stöter två stycken och ingen går med. Då kommer missilen från Fredrikshof farande. Det här är enda gången som jag inte har hundar koll på Bergström. Jag ställer mig på pedalerna och trycker på. Till en början händer det inte mycket mer än att jag får ta i riktigt hårt. Äntligen så ökar inte avståndet i alla fall och snart är vi ifatt dom. Det förekommer hela tiden små försök till utbrytning, men det är inga som lyckas. När det återstår ett varv så blir det lite hetsiga. Jag ligger lite snett bakom Krister och Torbjörn de Jager när vi har ca en kilometer kvar tills mål. Plötsligt krokar Torbjörn ihop med en annan cyklist varpå Krister blir lite hindrad. Alla håller sig på hjul men Krister får gå hårt fram till näst sista kurvan och kommer han in med alldeles för hög fart. För att förhindra en krasch så åker han utanför Vägen och ut på en gräsbeväxt väggren. Jag tar mig fram på insidan alltihop och har nu bara upploppet kvar. Men benen är mer än stumma och precis på mållinjen så kommer Krister om mig. Jag slutar därmed tvåa på dagens GP och tvåa i linje cupen. Men det betyder också att jag har vunnit den totala master-cupen i H-60 2019
fredag 6 september 2019
Värnamo tempo(master-Cup)
Så lider då 2019 års master-cup mot sitt slut. Det sista tempot går i Värnamo på en bana som är 30 km och mycket platt. En bana som man inte får någonting gratis. Från första pedaltrampet till sista gäller det verkligen att vara fokuserad på vad man gör, men det är roligt när det är lite olika typer av banor.
Vi kom ner hit till Värnamo igår eftermiddag, även klubb kompisen Andreas Rundquist hängde på. På vägen ner hit så fick jag mer och mer ont vid höger skulderblad, det högg till vid vissa rörelser och det blev svårt att andas in. När vi kom på hotellet och jag tar av mig tröjan så säger Annika att jag är svullen precis vid skulderbladet. Dessutom har det blivit ett rejält blåmärke just där. Jag vägrar att kasta in handduken nu säger jag, vi fixar det här på något vis. Men under kvällen blir det bara värre och när jag skall försöka lägga mig så är det ett rent helvete att komma ner i sängen. Det här kommer inte att gå säger hon. Men efter lite massage runt det ömmande stället så verkar det som om det värsta släpper i alla fall, jag kan åtminstone lägga mig.
Lördag och tävlingsdags. Vaknade flera gånger i natt på grund av smärtan i ryggen. Men jag skall i alla fall testa. Ibland är det faktiskt så att sittställningen på tepocykeln gör att det avlastar och man sträcker ut ryggen, ryggen är som en båge. Lite massage efter frukosten så går det nog bra säger jag till mig själv.
Värmer upp på trainern idag. Kör ungefär i trettio minuter och ryggen känns hyggligt bra i alla fall. Starten går och jag försöker att hitta en bra rytm direkt. Lite hård start men det blåser medvind och då går ju allt lite lättare och det är ju roligt att åka fort. Efter ca tio kilometer så känner jag att det här kommer att gå bra, det går fort och jag orkar hålla ett bra tryck. Vid vändpunkten kollar jag på cykeldatorn och när jag möter Krister Bergström från Fredrikshof IF så kollar jag igen. Det skiljer ca tre sekunder mellan oss. Men nu börjar verkligen kampen mot demonerna. Det blåser ganska hård motvind och det gäller verkligen att bita ihop. Jag tycker att jag åker ganska bra ändå ända in i mål, men idag åker både Krister Bergström och Håkan Samuelsson bättre än mig. Jag slutar trea idag men det räcker för att ta hem tempo titeln 2019.
Vi avslutar kvällen med en mycket trevlig middags buffé ihop med master rådet och de allra flesta mastercyklisterna som som deltagit under året. En uppskattad och numera återkommande(två år) grej som master rådet dragit igång. Där äter vi gott och samtalar om säsongen som gått. Vad var bra, vad var mindre bra. Vi kommer med idér om hur vi skulle vilja ha det kommande år och, ja vi har det helt enkelt mycket trevligt.
Vecka 36
Den här veckan har det inte varit mycket aktivitet. Jag har istället fått försöka bota förkylningen och laga cyklar. Tempocykeln var det bara tvätt och lite service, men linjecykeln var värre. Här krävdes det några timmars pyssel för att få den att fungera igen, och nu är det bara framhjulet kvar att fixa. Karlstad Cykel & Sportcenter kommer att fixa den delen. Vore skönt att få till ett träningspass innan helgen i alla fall.
Tisdag och onsdag regnade och åskade det en hel del, dessutom så var det fullt upp med att fixa ihop utrustningen igen efter VM. Torsdag(igår) kom jag äntligen ut på cykeln igen. Det blev en runda runt Köla på Tarmacen. Det är tur att jag har kvar det cykeln så att man har något att cykla på. Det blev inte något speciell träning utan jag bara cyklade på. När jag försökte att trycka på så fanns det inte så mycket power i kroppen. Men nu går ju säsongen mot sitt slut så det kanske inte är så mycket mera att hurra för egentligen. I dag reser jag och Annika till Värnamo för finalen i Master-cup vilket är säsongsavslutningen.
Tisdag och onsdag regnade och åskade det en hel del, dessutom så var det fullt upp med att fixa ihop utrustningen igen efter VM. Torsdag(igår) kom jag äntligen ut på cykeln igen. Det blev en runda runt Köla på Tarmacen. Det är tur att jag har kvar det cykeln så att man har något att cykla på. Det blev inte något speciell träning utan jag bara cyklade på. När jag försökte att trycka på så fanns det inte så mycket power i kroppen. Men nu går ju säsongen mot sitt slut så det kanske inte är så mycket mera att hurra för egentligen. I dag reser jag och Annika till Värnamo för finalen i Master-cup vilket är säsongsavslutningen.
onsdag 4 september 2019
UCI Gran Fondo Poznan Linjeloppet
Äntligen är det dags att tävla igen. Idag är det linjeloppet som står på programmet. Under veckan har jag varit förkyld och är det fortfarande men nu känns det bättre än de tidigare dagarna i alla fall. Vi åker tidigt bort till starten och hittar våra start fållor. Andreas startar ju långt före mig så jag har gått om tid att förbereda mig innan jag går in i fållan. Snart dyker även de andra Svenskarna upp som skall vara med och tävla och nu står vi alla längst fram. Själva startproceduren var verkligen omständlig här. Vi börjar med att gå in i den första fållan, när det är nästan fyrtio minuter kvar till start så öppnas fållan och det är värdens race till nästa fålla. Framför oss står nu segrarna i de olika kvalen plus regerande världsmästaren. Dessa får snart ge sig av medan vi får stå kvar i minst fem minuter. När de sedan släpper iväg oss så ser vi snart att det är ytterligare en fålla innan vi kommer att få starta, men nu är vi i alla fall framme vid kilometer O.
Äntligen så går starten och vi är iväg på VMs linjelopp 2019. Jag tar mig snart framåt i fältet och lägger mig runt femte plats. Men efter ett litet tag så går jag fram och kör på. Vilken känsla att få ligga längst fram i huvudfältet på motorvägen med en cykel och ut genom staden i 50 km/h, och med hela startfältet bakom sig. Jag går ner lite i intensitet för att få fram någon annan, och det dröjer inte. Snart är det två Belgare som kör ganska så hårt. Efter ca nio kilometer så svänger vi höger, vägen blir smalare och fältet sträcks ut till ett långt band. Jag och Håkan Persson sitter ganska så högt uppe i fältet, men Krister Bergström sitter längst framme hela tiden. Vägen svänger fram och tull baka på den dåliga asfalten men snart är vi ute på lite bättre underlag igen. Vi går nu in på en ännu smalare väg och vi skall just svänga höger när cyklisten framför mig inte kan bestämma sig åt vilket håll han skall gå, tillslut så klipper han naturligtvis mitt framhjul. Jag far i asfalten handlöst. Jag kommer snabbt upp på fötter och slänger mig på cykeln bara för att konstatera att framhjulet inte snurrar. Fort bort med bromsen och bryta bort bromsarmarna. En meter gick det kanske innan det var totalstopp igen!! just som jag konstaterar att det gått av ett antal ekrar i framhjulet så passerar de sista cyklisterna i tätgruppen, surt? ja naturligtvis är det surt. För om inte ekrarna gått av så är det inte så säkert att kontrollen av den polska asfalten betytt så mycket. Men nu är jag ensam kvar ute på den polska landsbygden med en cykel som jag måste bära hem. Efter tio minuters promenad så möter jag en kille på en fyrhjuling. Jag stoppar killen och frågar om han vill ta mig tillbaka till Poznan men då säger han att han måste följa den sista cyklisten på den korta banan. Men om jag väntar någon minut så kommer det en enormt stor buss och hämtar upp dig. Jo jo tänkte jag, en stor buss. Rätt som det var så kommer det en enormt stor turistbuss som stannar till, ut ur bussen hoppar det en jätteglad pols cyklist och ropar "powitanie" sen skrattar han och säger på engelska Welcome aboard the crash bus. Här tillbringade jag resten av resan in till målet i Poznan, drygt fyra timmar senare var bussen knôkfull av cyklister som kraschat.
Äntligen så går starten och vi är iväg på VMs linjelopp 2019. Jag tar mig snart framåt i fältet och lägger mig runt femte plats. Men efter ett litet tag så går jag fram och kör på. Vilken känsla att få ligga längst fram i huvudfältet på motorvägen med en cykel och ut genom staden i 50 km/h, och med hela startfältet bakom sig. Jag går ner lite i intensitet för att få fram någon annan, och det dröjer inte. Snart är det två Belgare som kör ganska så hårt. Efter ca nio kilometer så svänger vi höger, vägen blir smalare och fältet sträcks ut till ett långt band. Jag och Håkan Persson sitter ganska så högt uppe i fältet, men Krister Bergström sitter längst framme hela tiden. Vägen svänger fram och tull baka på den dåliga asfalten men snart är vi ute på lite bättre underlag igen. Vi går nu in på en ännu smalare väg och vi skall just svänga höger när cyklisten framför mig inte kan bestämma sig åt vilket håll han skall gå, tillslut så klipper han naturligtvis mitt framhjul. Jag far i asfalten handlöst. Jag kommer snabbt upp på fötter och slänger mig på cykeln bara för att konstatera att framhjulet inte snurrar. Fort bort med bromsen och bryta bort bromsarmarna. En meter gick det kanske innan det var totalstopp igen!! just som jag konstaterar att det gått av ett antal ekrar i framhjulet så passerar de sista cyklisterna i tätgruppen, surt? ja naturligtvis är det surt. För om inte ekrarna gått av så är det inte så säkert att kontrollen av den polska asfalten betytt så mycket. Men nu är jag ensam kvar ute på den polska landsbygden med en cykel som jag måste bära hem. Efter tio minuters promenad så möter jag en kille på en fyrhjuling. Jag stoppar killen och frågar om han vill ta mig tillbaka till Poznan men då säger han att han måste följa den sista cyklisten på den korta banan. Men om jag väntar någon minut så kommer det en enormt stor buss och hämtar upp dig. Jo jo tänkte jag, en stor buss. Rätt som det var så kommer det en enormt stor turistbuss som stannar till, ut ur bussen hoppar det en jätteglad pols cyklist och ropar "powitanie" sen skrattar han och säger på engelska Welcome aboard the crash bus. Här tillbringade jag resten av resan in till målet i Poznan, drygt fyra timmar senare var bussen knôkfull av cyklister som kraschat.
lördag 31 augusti 2019
Lördagen den 30 augusti.
Idag är det sista vilodagen inför linjeloppet. Andreas och jag cyklar ut en bit på banan så att vi får kolla starten och själva målgången en gång till. Efter att ha kört den första delen ut ur Poznan så förstår vi inte riktigt hur själva starten på linjeloppet kommer att bli. Vi tar och viker och in på banans sista del, den som avslutas inne i Poznan. Ända tills där vi tror själva målgången kommer vara så är det helt glasklart, men vi vet inte riktigt vart den kommer att ligga. Till och med den vägsträcka som senast igår var uppfräst och saknade asfalt var idag nyasfalterad och fin. Men vi undradefortfarande på början och slutet.
Jag och Andreas tyckte därför att det var ett måste att senare under dagen gå på race briefingen. Men innan dess så hinner jag med att köra hela banan en gång till, fast den här gången i bilen. Annika Simon och Maria följer också med. Efter återkomsten till hotellet så blir pasta med köttbullar.
På briefingen blev vi inte heller speciellt mycket klokare på själva starten, målgången tror vi nu att vi förstått var den kommer vara.
fredag 30 augusti 2019
Rekning av linjebanan i Poznan.
Idag är det vilodag från tävlandet då passar de flesta på att cykla igenom linjebanan för att få lite känsla över hur den ser ut.
Jag tar mig bort till race centrat och starten på linjeloppet. Får köra cykelvägar på första delen som är i stort sett spikrak och bred väg i ca 9 kilometer innan vi svänger av stora vägen och ut mot landsbygden. För det mesta är underlaget ganska bra men det finns avsnitt som är riktigt dåliga. Asfalten är så grov och ojämn att man tror man kör på riktigt stora gatsten. Det längsta avsnittet av den dåliga asfalten är på ca 2,5 kilometer och det är tre stycken sådana längre avsnitt. I övrigt är banan helt okej och helt utan backar. Man kan säga att det är samma bana som på kvalet i höstas, förutom starten och målgången. Det skall bli spännande att se hur dom tänker gällande målgången. Sista två milen körde jag ihop med några kanadensiska och slovenska cyklister. Den ena av kanadensarna visade sig vara gift med en svenska. Att jag träffar på folk som alltid vill prata trodde jag bara hände när Stefan Schützer är med. Men idag vid ett ljuskryss stannar det till en bil intill mig och föraren vevar ner rutan. En liten glad farbror frågar något på polska. Jag förstod att det var något om träning så jag sa på engelska att jag skulle köra VM här i Poznan. Varpå han frågade om jag inte var polak, nä jag är från Sverige säger jag, varpå mannen med ett brett leenden for iväg. Lite roligt att två från olika länder pratar med varandra på obegripliga språk för båda, men ändå verkar förstå varandra.
Efter genomåkningen av banan åker jag tillbaka till hotellet för att duscha. Senare på dagen så tar jag och Annika en promenad till Poznans största park, Park Cytadela. En enorm frilufspark mitt inne i Poznan. Här finns det utegym, lekpark, fiskdamm, en jättestor rospark, en massa skulpturer och ett liknande militär fordon museum.
tisdag 27 augusti 2019
UCI GRAN FONDO WORLD CHAMPIONSHIPS POZNAN 2019
Idag startar vm på riktigt och som brukligt är så startar man med tempo och äldsta damerna. Det är riktigt varmt och skönt även idag, dryga 30°c i skuggan. Jag känner mig väldigt lugn och avslappnad hela tiden, kanske beror det på att jag varit med några gånger tidigare. Det är ju det här jag älskar, att få mäta mig med världens bästa cyklister i min åldersklass.
Alla förberedelser är nu gjorda och mitt namn ropas ut i högtalarna. Jag rullar in i inchecknings gaten och fram till cykelkontrollen. Inga problem med måtten, därefter scannar dom av cykeln och kollar så att man inte har någon elektrisk motor gömd i ramen. Äntligen är jag framme vid startrampen.
Jag sätter mig tillrätta på cykeln och startern räknar ner från fem till noll. Jag rullar av startrampen och är igång på VM tempot i Polen 2019. Man hinner knappt få upp farten och komma ner i tempoställning innan man måste ta det lugnare igenom en höger sväng. Samma sak igen fast nu svänger man vänster istället. Äntligen är jag på själva banan en nästan två kilometer lång sträcka med dålig asfalt. Men nu i race fart så märker man inte det så mycket. Snart är framme vid den första riktiga svårigheten, ett vägbyte till höger där man kommer in med ganska hög fart. Själva åkytan blir väldigt begränsad eftersom svängen är avkonad i mitten så att man inte kan gena igenom svängen, dessutom är det ett hål i asfalten på insidan. Jag klarar svängen bra och är snart nere i tempoställnig igen. Efter vägbytet så är det jättefin asfalt. Jag passerar nu killen som startade 30 sekunder före mig. Snart är jag vid banans andra svårhet. En höger vänster sväng som också är avkonade, jag reser mig upp, håller i styret och rullar igenom, inga problem. Nästa vägbyte är om två hundar meter men här kommer vi ut på en större väg vilket gör att man har lite mera plats att röra sig på. Nu är det bara två kilometer kvar tills vändpunkten och inga konstigheter.
Efter vändpunkten så är det precis samma bana tillbaka in mot motorstadion. Inne på stadion så ska vi köra ett varv innan vi går i mål. Igår när vi tränade här fanns det avspärrning i form av bildäck som man åkte runt, i dag var dom borta och man fick åka rakt fram vilket kändes konstigt eftersom det på vissa ställen i asfalten växte långt gräs! Men efter att ha rundat hela stadion så var jag nu på väg in i mål. Jag känner väl varken bu eller bä om loppet som så, kan väl säga att det inte var ett av mina bästa tempolopp, men heller inte av de sämsta. Slutade på 13e plats vilket är mitt näst bästa VM resultat i tempo.
RESAN TILL GRAN FONDO WORLD CHAMPIONSHIPS POZNAN 2019
Måndagen den 26 augusti.
Idag startade resan till UCI Gran Fondo wold Championship Poznan 2019. Vi bilade ner genom Sverige och till Gedser i Danmark härifrån blir det färja över till Rostock. När vi passerar gränsen mellan Tyskland och Polen så är det nästan som om någon vrider upp värmen. Från 17-18°c till 32-33°c. Hela resan flyter på bra och snart är vi vid hotellet som vi skall bo på. Nu blir det lite stökigt eftersom de glömt att skicka koderna för dörrnyckeln till oss. Kille bakom disken förstår inte mycket men tillslut så löser det sig och vi har fått tillgång till rummen. Efter incheckning och en snabb dusch blev det en sväng på affären och ut på stan för att äta mat.
Tisdag den 27 augusti.
Idag har jag och Andreas testat tempobanan. Den var mestadels väldigt bra med fin asfalt. Några riktigt svåra svängar där vi också kommer möta andra cyklister. Ett parti på ca. 2 kilometer som asfalten är riktigt dålig är precis när man lämnar motorstadion och kommer ut på vägen. Helhetsintrycket är ju att banan är riktigt fin. Det som är lite oroande är att jag fått ont i halsen, hoppas att det är av aircondition i bilen och inte något annat.
Onsdagen den 28 augusti.
Idag har halsontet utökats med rinnande näsa och ännu sårigare hals, så det är nog en förkylning som kom väldigt olägligt. Idag skall vi ut till racecentret och hämta nummerlapparna och mäta cyklarna men först reser jag och Andreas ut till tempobanan. Vi tänkte kolla de delarna som vi inte hade tillgång till igår. Motorstadion där start och mål är var nämligen stängd för alla sedan kommer vi att titta lite närmare med de svåra svängarna.
Idag kom vi äntligen in på motorbanan för att testa start och mål. Starten var solklar men målgången var mera svårtolkad. Det var så många bud på hur den skulle se ut så jag orkade inte bry mig till slut. Efter träningen så reser jag och Andreas in till racecentret inne i Poznan. Här hämtat vi ut nummerlappen inför morgondagens tt. För att röra till det lite till så säger man att det även är söndagens nummerlapp!! Okej inte mycket att hänga upp på. Kvittera ut nummerlappen och iväg för att checka tempo cykeln. Den går igenom utan någon som helst problem. Efter ett tag så återvänder vi tillbaka till hotellet vi bor på för att få lite mat. Efter maten så återvänder jag och Andreas till racecentret för riders race briefing for itt. Lite klokare blev man, men allt var fortfarande inte helt glasklart, startlistan till exempel
torsdag 22 augusti 2019
Roslagsbro linje Master-cup
Det andra loppet den här helgen är ett linjelopp uppe i Norrtälje. Det här är det sista testen innan vi reser till Polen och VM. Roslagsbro linje är för övrigt ett helt ny tävling på för min del, här har jag aldrig varit på tävling tidigare. Reste dit efter tempot igår för att kolla banan. Banan går på smala vägar ute i Roslagen, i en härlig miljö. Jag nöjer mig med ett varv, jag känner mig sliten efter dagens tempo.
Idag kör vi ihop med damerna och det är faktiskt dom som tar initiativet från början. Så fort mastern släpper iväg fältet så går dom i spets och dom kör tufft, riktigt tufft. Men snart har missilen Krister Bergström från Fredrikshofs IF fått upp farten, å jösses vad han körde, åh han gnäller för att jag går tidigt i loppen. Vår klunga minskade betydligt men det blev inte lugnare för det. Krister kör otroligt hårt och snart har vi gått ifatt H50-55 som startade två minuter före oss.
När det återstår ca 3km av första varvet så går krister, jag, Håkan Samuelsson och Lars Kalin om hela klungan. Krister går fram och tar en så hård förning att Kalin tvingas släppa från rulle. Ut på andra varvet upptäcker vi en cyklist framför oss. Vi är snart ifatt honom, en utbrytare från H50-55, strax efteråt blir vi uppätna av H50-55 klungan. Det blir lite diskussioner om hur vi kommer lösa det här med att vi kommit in i deras klunga. Men vi i H-60 löser det här på egen hand, vi går helt enkelt igen. Fast så här i efterhand så tror jag att komisarien neutraliserade ca 20 kilometer för H-50/55 klungan för att släppa iväg oss.
Håkan, Krister och jag var åtminstone ensamma i täten ut på vårt tredje och sista varv. Jag börjar nu liksom vänja mig vid Kristers hårda förningar medans Håkan verkar ha det jobbigare. Mycket riktigt vid en liten dubbel backe går jag fram och höjer tempot och Håkan tvingas släppa en lucka. En lucka som han inte orkade täppa igen. Håkan skall försvaras med att han också har en pyspunka och inte så mycket luft kvar i däcket. När vi kommer ut på stora vägen igen så förstår jag att Krister Bergström blir jag inte av med, och inte har jag någon chans i en spurtuppgörelse. Så vad gör man? Jag väljer att hålla ett jämt tempo så att inte Håkan kommer ifatt sedan hoppas man ju in i det längsta att man i alla fall kunna bjuda Krister på lite motstånd. Men "krille" är för bra och han vinner dagens linjelopp ganska enkelt tillslut. Men jag tror att även Krister var trött efter dagens race, det var i alla fall jag.
SheRides-tempot Master-Cup
Nu var det ett tag sedan vi körde master-cup. Den 9e juni körde vi sista tävlingen innan uppehållet men sista tempoloppet körde vi 25 maj uppe i Sidensjö. Men nu är det dags igen. SheRides-tempot är egentligen gamla Hofettempot. Start och mål vid Wira bruk i en riktig bullerby miljö.
Jag reste hit igår för att testa bana, det var ju ett tag sedan man var här och i min ålder glömmer man fort. Tyvärr så vräkte regnet ner under hela dagen så även när jag kom hit. Som om det inte var nog med att det regnade man har även en snabelbil i Åkersberga. Det var otroligt mycket grus på vägen. Det hindrade ju inte mig från att ta en runda i alla fall och bara jag kom ut på vägen så kommer minnena om hur banan ser ut fram, och grus och regn glömdes bort.
Lördagen den 24 augusti SheRides tempot (master-cupen)
Vet inte vad det beror på men jag har jätte svårt att sova. Vaknade flera gånger utan anledning. Jag packar ihop saknar jag ska ha med mig, äter frukost i lugn och ro innan jag reser från hotellet i Åkersberga till Wira bruk där tävlingen är. När jag kommer fram så är det nästan tomt på folk. Men snart dycker de upp från alla håll och nummerlapparna delas ut i all hast, imponerande.
Jag värmer upp på samma vis som på SM, lungt och stilla. Idag har jag fördelen av att starta sist i min klass. Framför mig startar SM bronsmedaljören Roger Anund från Mjölby CK. Startade ganska bra, kanske något för hårt för wattsiffrorna var riktigt höga. Efter några kilometer så kommer man ut på en längre raksträcka, här ser jag Roger, men tycker inte att jag har tagit in så mycket som jag borde gjort. Trots mina höga siffror så blir jag lite frustrerad av detta och klämmer på ännu mer. Efter nästan sju kilometer så är jag ifatt honom men då börjar banans värsta backe. Här försöker jag att behärska mig och hålla mig till min plan i stället. Tycker att jag åker ganska bra ändå, men är det fort nog? Snart möter jag Håkan Samuelsson och strax efter krister Bergström. Jäklar dom måste ha gått riktigt bara för jag tycker att jag möter dom väldigt tidigt. Detta gör mig ännu mer frustrerad för jag vet hur långt jag har kvar till vändpunkten. Plötsligt dyker vändpunkten upp, nästan två kilometer tidigare än väntat. På hemvägen orkar jag fortfarande hålla ett ganska hyggligt tempo fram till den längre utförsbacken. Jag försöker verkligen, men det går inte nog fort känner jag. När jag passerar mål och hämtat andan ett tag så ser jag att mina wattsiffror sjönk väldigt mycket på hemvägen, men totalt sett så är dom bra. Min känsla av att det inte gick fort nog besannades när jag träffar Krister. Han har ju kört ruskigt fort idag och vinner före mig och Håkan Samuelsson.
Vecka 34/träningsvecka 47
Nu är det inte mycket kvar av säsongen. Till helgen så är det två tävlingar i Stockholm sedan drar vi iväg till Polen och VM i Poznan. Men innan det så är det några träningar som skall göras. Några pass byter jag ut mot tävlingarna i Stockholm och något pass kommer jag att köra i Polen för nu gäller det att spetsa till det allra sista.
Måndagen den 19 augusti.
Ett G1 pass på två timmar direkt efter jobbet. Jag körde runt Finnskogen och hade ruskig motvind över fjället i dag, men det betydde ju också att det var medvind från Vännacka och hemåt. Från Vännacka till Koppom så körde jag en EB intervall. Igenom Koppom är det femti kilometer i timmen. Det lutar lite lätt utför och jag har en bra vind i ryggen så jag ligger en bra bit över femtio Km/h. Men mitt inne i Koppom så tar intervallen slut och jag slår av och rullar lite lätt. Efter ca. 200 meter får jag se någon som står i vägkanten, en polis! med RADARPISTOL!!! Hahahaha.... ja jävlar i det. Tänk om jag börjat intervallen en minut senare, då kunde jag ha blåst förbi radarn i över 50 km/h, vad hade hänt då?? 📹🚓🙈 .
Tisdagen den 20 augusti.
Åhh herre gud, idag var det jobbigt på riktigt. Jag körde ett fyra timmars G1 pass ink. 1x20min EB och 1x45min EB. Det blåste ganska hårt även idag så det var jobbigt att köra med högprofilfälgar fram. Det blir extra jobbigt att köra intervaller när man skall parera vindkast hela tiden. Nu gick den första EB intervallen riktigt bra, medan den andra gick bra, men inte mera. Kände mig otroligt sliten i kroppen, hoppas det går över snart.
Onsdagen den 21 augusti.
Idag har jag verkligen tagit det lugnt på träningen. Körde ett G1 som skulle varat i en timme, det blev lite mer, men det gör inget. Rundan kördes ihop med Annika och den gick runt Köla. Det blåste inte lika mycket idag som tidigare dagar men visst kom det en och annan vindpust.
Torsdagen den 22 augusti.
Mina Garmin Vector 3 pedaler har krånglat en längre tid, å nu har jag tröttnat. Så idag har jag monterat på mina gamla Vector 2 pedaler i stället. Körde också ett sista pass här hemma innan avresan till Stockholm och Stockholms 2-dagars. Det blev ett G1 pass på en timma som jag körde runt Köla. Jag körde på ganska bra men just nu så känns benen sega, riktigt sega.tisdag 20 augusti 2019
Tankar om tempo SM 2019
Innan SM 2019 så stod det klart att man skulle dela på linje och tempo. Linjeloppet gick i Båstad och tempot skulle senare under året gå i Lekeryd i Jönköping.
Information om Tempo-SM 2019
2019-04-29 | 9:02
2019 delar SCF upp Landsvägs-SM, vilket innebär att linje-SM och tempo-SM arrangeras vid två skilda tillfällen och inte som tidigare vid ett och samma arrangemang. VI är övertygade om att denna förändring är ett steg i rätt riktning och SCF styrelse förklarar här vad som ligger bakom beslutet.
Bakgrund:
När vi tittade på att ha ett annat upplägg kring våra SM på landsväg, och då främst våra tempo-SM, var det ett antal delar vi ville få med i arrangemanget.
Ett säkert SM på en säker bana för cyklisterna.
En tempoarena som vem som helst och när som helst skulle kunna mäta sina krafter mot de bästa.
Möjligheten att skapa mästerskapsrekord.
Höja statusen för tempotävlingar.
Säkert SM på säker bana
När det gäller säkerheten, ville vi ha en bana utan vändpunkt i ett område med få korsande vägar och få boende kring banan. Detta fick vi hjälp med av bröderna Tobias och Fredrik Ludvigsson som ofta tränade just här. Banan ligger i närheten av Lekeryd., med start och mål vid Uddebosjön. Banan mäter lite över 15 km och går fram i en omväxlande terräng. Under SM-tävlingen 2019 kommer tempobanan att vara enkelriktad och kommunen kommer informera alla boende i området att den 14 augusti (eftermiddag) och den 17 augusti (hela dagen) kan det vara bra att välja alternativa vägar. När det gäller tävlingsdistanser så kommer alla klasser från juniorer och uppåt att köra samma distans d.v.s. 2 varv på banan.
Permanent tempoarena
Banan kommer vara permanent, vilket betyder att SM kommer att gå här flera år efter varandra. Detta gör att man kan åka dit och testa den när man vill och inte minst så kommer det vid varje SM finnas möjlighet att sätta ett nytt banrekord i respektive klass.
Detta med att dela upp SM tävlingar på flera olika datum sker också i andra länder t.ex. Italien hade förra året sitt tempomästerskap veckan före Lombardiet Runt. Vi vill ha fler som startar på tempo och som har möjlighet att förbereda sig för ett SM på bästa sätt, inte bara köra igenom tävlingen som en preparering för linjeloppet.
Eftersom tempo är en kamp mot klockan oberoende av vilken typ av cykel man sitter på, kommer vi även att premiera den snabbaste tiden i respektive klass på en linjecykel (framtida plan, ej aktuellt 2019). Elittävlingarna den 14 augusti kommer att TV-sändas i centrala Jönköping där Destination Jönköping bygger upp en eventyta där även våra sponsorer kan hålla aktiviteter för sina kunder och det är även här som prisutdelningen kommer att ske under ledning av vår speaker för dagen, Roberto Vacchi.
Eftersom banan är en rundbana tar tävlingarna lite längre tid med alla olika klasser på lördagen vilket gjort att vi tar bort lagtävlingar det första året då vi inte ville fresta på omgivningens boende allt för mycket. Vår förhoppning är att om tävlingarna flyter på och vi sköter oss det första året, så kommer vi att kunna lägga till lagtävlingar på söndagen, år 2020.
Detta projekt är ett samarbete mellan Jönköpings Kommun, Destination Jönköping, Jönköpings CK och Svenska Cykelförbundet.
Vi från SCF tackar redan nu våra samarbetspartners som gör ett fantastiskt jobb för att förverkliga vår vision!
/SCF Styrelse
Blev det nu som SCF styrelsen utlovade?
Nej...eller jo till 25%. Banan och arrangören Jönköping CK finns det absolut ingenting att anmärka på. Banan var bra där fanns det mesta, och säkerheten utefter banan var okej. Däremot är det ingen bana som passar ALLA.
Resten av texten här ovanför gäller enbart för ELIT, inte för några andra. Ungdomarnas och veteranernas prisutdelning skedde vid mållinjen(utanför banan) bakom en banderoll. De föräldrar och anhöriga som ville ta kort av pristagarna på pallen fick stå mitt i banan!! Detta medans tävlingen fortgick, Säkerhet!!! jojo!! Det skall inte vara en massa löst folk på banan under tävling. Inte höjer man statusen på ett tempo genom att ta bort in och utmarsch vid prisceremonin eller att pristagarna inte får en blomma vid prisutdelningen eller att nationalsången inte spelas för pristagarna. Nej i stället för att höja statusen på tempo SM så har faktiskt SCF lyckats med det otroliga att sänka den istället, åtminstone för merparten av deltagarna. Man är ju övertygad om att det här är rätt riktning. Det där med riktning kan ju diskuteras, men för de flesta så blev riktningen neråt, men det kanske också var meningen. Men men, vad har man för rätt att klaga? mastercyklisterna genererar väl inga pengar till förbundet mera än någon miljon i licensavgifter. Bättre då att gömma gubbarna och kärringarna någonstans i skogen.
Information om Tempo-SM 2019
2019-04-29 | 9:02
2019 delar SCF upp Landsvägs-SM, vilket innebär att linje-SM och tempo-SM arrangeras vid två skilda tillfällen och inte som tidigare vid ett och samma arrangemang. VI är övertygade om att denna förändring är ett steg i rätt riktning och SCF styrelse förklarar här vad som ligger bakom beslutet.
Bakgrund:
När vi tittade på att ha ett annat upplägg kring våra SM på landsväg, och då främst våra tempo-SM, var det ett antal delar vi ville få med i arrangemanget.
Ett säkert SM på en säker bana för cyklisterna.
En tempoarena som vem som helst och när som helst skulle kunna mäta sina krafter mot de bästa.
Möjligheten att skapa mästerskapsrekord.
Höja statusen för tempotävlingar.
Säkert SM på säker bana
När det gäller säkerheten, ville vi ha en bana utan vändpunkt i ett område med få korsande vägar och få boende kring banan. Detta fick vi hjälp med av bröderna Tobias och Fredrik Ludvigsson som ofta tränade just här. Banan ligger i närheten av Lekeryd., med start och mål vid Uddebosjön. Banan mäter lite över 15 km och går fram i en omväxlande terräng. Under SM-tävlingen 2019 kommer tempobanan att vara enkelriktad och kommunen kommer informera alla boende i området att den 14 augusti (eftermiddag) och den 17 augusti (hela dagen) kan det vara bra att välja alternativa vägar. När det gäller tävlingsdistanser så kommer alla klasser från juniorer och uppåt att köra samma distans d.v.s. 2 varv på banan.
Permanent tempoarena
Banan kommer vara permanent, vilket betyder att SM kommer att gå här flera år efter varandra. Detta gör att man kan åka dit och testa den när man vill och inte minst så kommer det vid varje SM finnas möjlighet att sätta ett nytt banrekord i respektive klass.
Detta med att dela upp SM tävlingar på flera olika datum sker också i andra länder t.ex. Italien hade förra året sitt tempomästerskap veckan före Lombardiet Runt. Vi vill ha fler som startar på tempo och som har möjlighet att förbereda sig för ett SM på bästa sätt, inte bara köra igenom tävlingen som en preparering för linjeloppet.
Eftersom tempo är en kamp mot klockan oberoende av vilken typ av cykel man sitter på, kommer vi även att premiera den snabbaste tiden i respektive klass på en linjecykel (framtida plan, ej aktuellt 2019). Elittävlingarna den 14 augusti kommer att TV-sändas i centrala Jönköping där Destination Jönköping bygger upp en eventyta där även våra sponsorer kan hålla aktiviteter för sina kunder och det är även här som prisutdelningen kommer att ske under ledning av vår speaker för dagen, Roberto Vacchi.
Eftersom banan är en rundbana tar tävlingarna lite längre tid med alla olika klasser på lördagen vilket gjort att vi tar bort lagtävlingar det första året då vi inte ville fresta på omgivningens boende allt för mycket. Vår förhoppning är att om tävlingarna flyter på och vi sköter oss det första året, så kommer vi att kunna lägga till lagtävlingar på söndagen, år 2020.
Detta projekt är ett samarbete mellan Jönköpings Kommun, Destination Jönköping, Jönköpings CK och Svenska Cykelförbundet.
Vi från SCF tackar redan nu våra samarbetspartners som gör ett fantastiskt jobb för att förverkliga vår vision!
/SCF Styrelse
Blev det nu som SCF styrelsen utlovade?
Nej...eller jo till 25%. Banan och arrangören Jönköping CK finns det absolut ingenting att anmärka på. Banan var bra där fanns det mesta, och säkerheten utefter banan var okej. Däremot är det ingen bana som passar ALLA.
Resten av texten här ovanför gäller enbart för ELIT, inte för några andra. Ungdomarnas och veteranernas prisutdelning skedde vid mållinjen(utanför banan) bakom en banderoll. De föräldrar och anhöriga som ville ta kort av pristagarna på pallen fick stå mitt i banan!! Detta medans tävlingen fortgick, Säkerhet!!! jojo!! Det skall inte vara en massa löst folk på banan under tävling. Inte höjer man statusen på ett tempo genom att ta bort in och utmarsch vid prisceremonin eller att pristagarna inte får en blomma vid prisutdelningen eller att nationalsången inte spelas för pristagarna. Nej i stället för att höja statusen på tempo SM så har faktiskt SCF lyckats med det otroliga att sänka den istället, åtminstone för merparten av deltagarna. Man är ju övertygad om att det här är rätt riktning. Det där med riktning kan ju diskuteras, men för de flesta så blev riktningen neråt, men det kanske också var meningen. Men men, vad har man för rätt att klaga? mastercyklisterna genererar väl inga pengar till förbundet mera än någon miljon i licensavgifter. Bättre då att gömma gubbarna och kärringarna någonstans i skogen.
fredag 16 augusti 2019
Tempo SM i Jönköping 2019
Det är inte varje tävling som man startar så sent på dagen som idag. Min start är inte förrän 15:06 så det blir en lång dag. För första gången i år så startar jag före Håkan Samuelsson från SMACK. Inte nog med att jag startar före Håkan jag startar först i min klass. Det innebär ju att man inte har någon som helst koll på dom andra i klassen. Det gäller att enbart fokusera på sitt och inte tänka på hur de andra kör, det kan man ändå inte påverka.
Frukosten på hotellet är helt ok. Vi tar det riktigt lugnt eftersom jag startar så sent. Men vid ett tiden är vi på plats. Jag tänkte gå bort och mäta in cykeln men det regnar så inihelvete så vi sitter kvar i bilen ett tag tills det lugnat ner sig lite. Mätningen går bra och cykeln blir godkänd av kommissarien. I dag så tar jag det verkligen lugnt på uppvärmningen, låter mest benen snurrar runt för att få dom att fungera.
Klockan 15:05 rullar jag upp på startrampen som förste startade i H60. Idag har jag lovat mig själv att gå ut försiktigt i starten för att sedan öka. Fyra hundra meter efter starten så kommer den första och vad jag innan tävlingen ansåg värsta backen. Mitt i backen går jag ner på lillklingan för att inte bränna benen direkt. Men frustrationen blir fullständignär jag märker att jag inte har flera växlar att ta till och wattsiffrorna är höga. Tillslut så släpper backen taget om mig och jag kommer upp på en plattå. Äntligen börjar man nu komma igång på riktigt, då kommer en vindpust från höger och jag känner att det här kommer att bli spännande på flera sätt. Som tur är så är vägen delvis avstängd så man möter inga bilar. Farten är ganska bra nu men efter ett litet tag så svänger man höger och rakt in i motvinden. Nu kommer också banans andra backe. När jag tränat här har det varit medvind, men nu var det riktigt jäkla motvind. Tyckte jag att den första backen var tuff så var den här ännu tuffare. Efter backen så fick jag snart fart på grejerna igen, men nu närmade jag mig det partiet som jag egentligen fruktade mest. Vi passerar en bondgård och går in i en vänster högersväng. Jag tar det medvetet lugnt och klarade svängarna bra, ner i tempoställning igen och full fart. Snart kommer jag fram till ett vägbyte och ut på en större väg. Äntligen får man lite medvind och hastighet ökar till strax över femtio kilometer i timmen. Snart kommer återigen ett vägbyte men nu är det raka vägen in till varvningen i Lekeryd. Jag håller ett jämnt och bra tryck in till varvningen.
När jag går ut på andra varvet så känns det som att jag har accepterat att det kommer att gå sakta i backarna idag. På det viset blir jag inte så frustrerad över hastighet utan tänker positiva tankar och tror att jag tar igen den förlorade tiden på sista delen av banan. När jag svängt upp i motvinden på andra varvet så får jag se att Lars Kallin från Örebrocyklisterna sitter i diket och tittar rakt ut. Jag vet inte vad som hänt Lasse men släpper det när jag ser en cyklist framför mig. Det är en kille i H-55 klassen och mitt i banans andra backe går jag om honom. Konstigt, det känns nästan som om jag har kommit in i någon sorts andra andning. Även kurvorna vid bondgården går bra och snart är jag ute på stora vägen igen. Den här gången ställer jag mig upp på på pedalerna och trycker till så att jag kommer upp i hastighet snabbare. När jag återigen intar tempoställningen så bibehåller jag hastigheten väldigt bra tycker jag. Sista biten in mot målet i Lekeryd nu, det är fem kilometer kvar och jag har upptäckt ryggen på ytterligare en cyklist från H-55 klassen. Jag håller fortfarande ett högt tryck för att vara mig och jag närmar mig snabbt cyklisten framför mig, och snart passerar jag honom. Konstigt nog så känner jag ingen smärta i benen trots att jag verkligen ligger på hårt i de små motluten som återstår. Plötsligt så ser jag att det står 2km i vägen och jag förstår att det nu är mest utförskörninge in mot målet. Jag känner med en gång att det här var ett bra tempolopp av mig. Snart står det också klart att jag har vunnit H-60 klassen och är svensk mästare 2019. För rolighetens skull så kollar jag på resultatlistan i H-55 klassen och upptäcker till min glädje att jag skulle ha blivit tvåa i den klassen
Dagen innan SM i Jönköping 2019
Tempo SM och linje SM blev ju som bekant delat på i år. Båstad tog hand om linje som förövrigt gick av stapeln den 28 juli. Att man delat på linje och tempo är jag inte lika positiv till som Stefhan Klang på SCF, men då vet Stefhan ingenting om mastercykling heller, kanske inte ens att det existerar. Att det skulle höja statusen på tempo SM tror jag inte ett smack på, man kan göra hela SM till en folkfest i stället. Det är ju väldigt roligt för som i detta fallet norrlänningar som får två riktigt jobbiga och långa resor. Dessutom så har man mage att kalla tempobanan "en bana som passar alla" så därför skall den vara permanent i några år framåt. Hur kan man bara kläcka ur sig något så dumt, det är klart som korvspad att den inte passar alla. Jag säger bara grattis till alla som den inte passar, inga framskjutna placeringar i år, och troligen inte de närmaste åren heller. Man får helt enkelt vänta i några år tills man kör på en annan bana som förhoppningsvis passar! Det är bara ett problem! Som mastercyklist så har du inte en uppsjö av år att vänta in.
Vi reste ner till Jönköping på fredagen förmiddag. Detta för att jag vill testa banan en gång till innan lördagens tävling. Runt fyratiden är vi ute vid Lekeryd och starten på tempobanan. Innan vi kom hit passade vi på att checka in på hotellet så det var klart. Strax före vi kom ut till Lekeryd så hade det kommit en regnskur. Men när vi parkerar bilen så har det redan slutat, men vägbanan var fortfarande blöt. Jag vill ta det lugnt på genomåkningen idag. Det dröjer dock inte speciellt länge innan jag tappade bort både vett och sans, plötsligt var jag i tempobubblan och glömde bort att ta det lugnt. Banan är inte speciellt svår men det är en kurva som skrämmer mig lite. En högersväng som dycker och med ett hål i vägbanan. Jag har försökt att ligga kvar i tempopinnar flera gånger, men nej, det går inte. Jag kör två varv på banan och det andra varvet tar jag det mycket lugnare. Nu blir det att ta sig tillbaka till hotellet och ducha innan vi går ut och äter.
Vi reste ner till Jönköping på fredagen förmiddag. Detta för att jag vill testa banan en gång till innan lördagens tävling. Runt fyratiden är vi ute vid Lekeryd och starten på tempobanan. Innan vi kom hit passade vi på att checka in på hotellet så det var klart. Strax före vi kom ut till Lekeryd så hade det kommit en regnskur. Men när vi parkerar bilen så har det redan slutat, men vägbanan var fortfarande blöt. Jag vill ta det lugnt på genomåkningen idag. Det dröjer dock inte speciellt länge innan jag tappade bort både vett och sans, plötsligt var jag i tempobubblan och glömde bort att ta det lugnt. Banan är inte speciellt svår men det är en kurva som skrämmer mig lite. En högersväng som dycker och med ett hål i vägbanan. Jag har försökt att ligga kvar i tempopinnar flera gånger, men nej, det går inte. Jag kör två varv på banan och det andra varvet tar jag det mycket lugnare. Nu blir det att ta sig tillbaka till hotellet och ducha innan vi går ut och äter.
torsdag 15 augusti 2019
Vecka 33/träningsvecka 46
Efter en relativt tung vecka som inte gav någon värre återhämtning efter Nordiska mästerskapen så är den här veckan mycket lugnare. Det är tur det för i slutet av den här veckan så är det återigen dags för SM, den här gången i tempo nere i Jönköping.
Måndagen den 12 augusti.
Börjar veckan med ett lite ovanligt pass, ett pass som jag inte tror att jag kört tidigare. Ett G1 1:00:00 ink. 7x30sek max. Passet i sig gick bra och jag fick ut det jag ville av intervallerna. Men det känns i benen efter gårdagens distanspass.Tisdagen den 13 augusti.
Annika jobbar kvällen idag, så jag tar en lite längre tur. Kör ett fartpass x6 runt finnskogen, en runda som i vanliga fall är väldigt trevlig. I dag inte lika rolig eftersom det värker och svider i benen dessutom är det en kraftig motvind hela vägen upp över Finnskogen och ner till Vännacka. Men det här är veckans sista tuffa pass inför tempo SM så det är bara att bita i. Tycker att en minuts intervallerna och tjugo sekunders intervallerna går hyggligt i alla fall. Däremot så är fyrtiosekunders intervallerna som vanligt svåra att härda ut. Men några tycker jag blir bra, medans andra blir riktigt dåliga. Nu skall vi försöka att återhämta kroppen tills SM tempot, så nu blir det bara lugn cykling resten av veckan.Onsdagen den 14 augusti.
Nu åker tempocykeln fram igen. Har kört en hel del på den i år faktiskt men de kortare intervallerna och fart passen har jag kört på landsvägscykeln. Men nu är det ett G1 pass på en timma utan inslag av några som helst intervaller eller något annan, bara en rak G1a. Passet blev något för hårt, egentligen var det nog mera en G2a än en G1a. Lite ångerfull faktiskt när jag kom hem. Man skall köra lugnt när träningen säger det. Det är lika dumt att köra för hårt när man skall köra lugnt som att inte ta i nog hårt när man skall köra lite tuffare. Jag lovar mig själv att ta det lugnare i morgon.Torsdagen den 15 augusti.
Åter ett rakt G1 pass, det sista innan SM i Jönköping. Idag skulle jag ta det mycket lugnare än vad jag gjorde igår, men icke. Det var så skönt att cykla så det blev lite hårdare ändå istället. Formen känns bra och jag hoppas att det skall gå bra på SM för jag vill verkligen ha revansch på fjolårets fiasko lopp.söndag 11 augusti 2019
Vecka 32/träningsvecka 45
Det blev en sen resa hem från Åland och Nordiska mästerskapen. Vi var inte hemma förrän klockan två på natten och semestern är slut så det var bara att gå upp igen klockan sex för att börja jobba. Ett mycket lyckat NM, men nu är vi tillbaka i vardagen igen. Nu gäller det att toppa sig till SM om två veckor. Får väl börja veckan lite lugnt för att stegra den mot slutet.
Måndagen den 5 augusti.
Det blev ett mycket lugnt pass idag, inga intervaller av något slag utan bara att försöka rulla lite grann i ett behagligt tempo. Rullade runt Köla enbart för att få bort resstelheten från igår.Tisdagen den 6 augusti.
I dag så körde jag ett G1 pass på en och en halv timma ink. 4x10 min EB. Jag måste säga att jag verkligen hade tur med vädret idag. För tidigare under dagen så har regnet vräkt ner, men under passet så kom det inte en droppe regn. Passet gick jättebra även om den sista tian var något seg att genomföra. När jag varit hemma en timma eller så, ja då vräkte regnet ner igen.Onsdagen den 7 augusti.
Idag skulle det ha varit en vilodag från cykeln, men då sa Annika.....nej det sa hon inte😂, hon sa ingenting. Jag bestämde själv att jag skulle köra ett Fart pass med sex repetitioner. Men jag körde stora delar av passet med Annika. Det blåste en hel del idag så Annika vänder hemåt efter nästan tre mil, men jag fortsätter några kilometer till. Intervallerna är jobbiga som bara den, benen är något sega men de går att genomföra dom i alla fall. När jag kommer hem så har Annika dragit igång kitteln med den hemliga drycken som "Dingle" har beställt. Hon köpte de flesta ingredienserna på båten från Åland, det var bara fladdermus öronen som vi fick fixa när vi kom hem, för di ska vara färska.Torsdagen den 8 augusti.
G1 pass är inte så jobbiga, skall dom köras i fyra timmar så blir det lite jobbigare. Lägger man sedan till en tjugo minuter EB intervall i första delen och en fyrtiofem minuter efter tre timmar, ja då jävlar börjar det likna något. Den första intervallen gick väldigt bra, ja nästan för bra. Totalt set så låg jag ca. 5% över EB vilket egentligen inte är så bra man skall ju ligga i EB zon. Den andra intervallen blev mycket jobbig. Dels så var den fyrtiofem minuter lång, men den skulle också köras i timme tre när man börjar bli riktigt mör. Intervallen blev lite lägre än väntat, men innanför EB zon. Okej att den hamnade i den lägre delen av zonen, men det viktiga var att jag verkligen orkade att genomföra intervallen. Trots allt så är jag nöjd med dagens tränings pass.Fredagen den 9 augusti.
Idag var det segt på riktigt. Körde ett G1 2:00:00 ink. 6x1min på max. Jag kan ju säga som så att jag nog kört massor av en minutare som varit både snabbare och effektivare än någon av dagen. Jag genomled verkligen alla sex intervallerna, men inte mera. Kände mig också lite stressad av att veta att det var tre underbara tjejer som väntade på att jag skulle tränat klart så att de fick sin farfarsdag.Lördagen den 10 augusti.
Nu äntligen är det vilodag från träningen. Det är inte det att jag inte tycker om att träna, nej snarare tvätt om. Men ibland måste man vila kroppen för att den skall må bra. Ingenting passar då bättre än en farfarsdag. Det återstår nu ett pass den här veckan och det var meningen att vi, ja några stycken som skall på SM skulle ha kört ihop. Men nu är två sjuka, en på cykelvasan och en bortrest. Detta gör att jag nog kommer att cykla här hemma istället för som planerat uppe i Sunne.Söndagen den 11 augusti.
Veckans sista pass är ett fyra timmar långt G1 pass med tre stycken tjugominuters EB intervaller. Jag var trött i kroppen i fredags men idag var jag desto piggare igen. En dags vila, tänk att det kan göra så mycket. Alla tre tjugorna strax över mitt EB, och det skiljde totalt 3watt mellan all tre intervallerna! det var jag mycket nöjd med. Det är skönt att kunna avsluta veckan med ett sådant pass, trots en hel del regn och blåst så kändes det förvånansvärt bra.söndag 4 augusti 2019
Finland(Åland) NM Linje 2019
Idag är det linjeloppet som gäller. Efter gårdagens tempo så känns det lite i benen idag men kroppen känns bra. Vi i landslaget har en liten överläggning om hur vi ska försöka köra. Vi har ett fantastiskt bra lag med många olika och bra kvaliteter. Vi tror på oss själva och stöttar varandra.
Starten går och jag och Håkan Samuelsson ska försöka hålla koll på Bertel Niemi från Finland och Jan Bodin från Norge. Jag låter Jan få ta täten och lägger mig på hans hjul. Han får ligga där ett tag tills vi kommer till en slakmota. Jag viker ut i vägen och går om Jan, han får i sin tur försöka att ta upp jakten på mig eftersom alla svenskar stannar av. Jag märker att han närmar sig lite så jag trycker på lite till. När jag kommit upp på toppen av backen vänder jag mig om och ser att Jan nu har sjunkit ner i klungan igen. Vi har kört 3 kilometer av 85, och här sitter jag ensam. Benen känns jättebra nu och kroppen svarar också bra. Efter ca. 18 kilometer så är vi inne på en lite mindre väg och får en helsikes motvind mitt i nyllet. Jag tror ju att de snart dyker upp bakom mig, men jag ser ingen. Jag kämpar på i motvinden och snart kommer jag ut på stora vägen igen på väg mot Käringsund och vändpunkten.
Vändpunkten är nere vid färjeläget och jag tittar ner på klockan för att kolla hur långt före klungan jag egentligen är. Efter vändpunkten så förväntar jag mig att de dyker upp bakom nästa kurva eller nästa, men klockan går och ingen klunga syns till! Så får jag se dom. Precis som jag trodde så är det Jan Bodin som får stå för dragjobbet i klungan. Långt fram i klungan sitter också Stig Andersson Plate och Krister Bergström. Stig sätter upp en tumme i luften och det ser nästa ut som att han är ute på en söndagstur. Jag tittar hastigt på min cykeldator och ser att det gått fyra minuter sedan jag vände, vilket borde betyda att jag leder med ca åtta minuter på dom! Stärkt av vad jag sett så orkar jag fortfarande hålla ett ganska hyggligt tempo fram till det att vi viker av stora vägen igen. Här möter jag motvinden igen och den här gången är det ännu jobbigare. Jag försöker att koncentrera mig på mina wattsiffror i stället för hastigheten. För hastigheten är så låg att jag fortfarande tror att de kan äta upp mitt försprång. Jag klämmer i mig några gel och tycker att jag åtminstone piggnar till för ett ögonblick. Snart är jag ute på stora vägen igen på väg mot målet i Käringsund. När det är ca 7 kilometer kvar så är det en ganska lång raksträcka, en raksträcka som avslutas med en slakmota. Jag kollar hur lång tid det tar att cykla sträckan och när jag nått toppen så ser jag att det tog två minuter. Jag vänder mig om och ser att...att det är alldeles tomt bakom! Nu äntligen börjar jag förstå att det här kommer att gå bra. Det känns oerhört skönt när man ser skylten som det står 1000 m på. Att få rulla in i målområdet alldeles ensam och höra speakern nämna ens namn så är det en befrielse. Sedan hör jag att han säger något om att vi får nog vänta en kvart på de andra! en kvart? det var mycket vet jag att jag tänkte. Men okej, nu var frågan om vi skulle få en trippel. Jag trodde ju att vi skulle klara det. Och mycket riktigt, efter nästan 15 minuter så kommer de övriga. Den som kommer först är Krister Bergström tätt följd av Stig Andersson Plate. Vår taktik hade lyckats igen! Måste ju tacka Håkan Samuelsson, Stig Andersson Plate och Krister Bergström för det uppoffrande jobbet som de gjorde, Tack grabbar!!!
Starten går och jag och Håkan Samuelsson ska försöka hålla koll på Bertel Niemi från Finland och Jan Bodin från Norge. Jag låter Jan få ta täten och lägger mig på hans hjul. Han får ligga där ett tag tills vi kommer till en slakmota. Jag viker ut i vägen och går om Jan, han får i sin tur försöka att ta upp jakten på mig eftersom alla svenskar stannar av. Jag märker att han närmar sig lite så jag trycker på lite till. När jag kommit upp på toppen av backen vänder jag mig om och ser att Jan nu har sjunkit ner i klungan igen. Vi har kört 3 kilometer av 85, och här sitter jag ensam. Benen känns jättebra nu och kroppen svarar också bra. Efter ca. 18 kilometer så är vi inne på en lite mindre väg och får en helsikes motvind mitt i nyllet. Jag tror ju att de snart dyker upp bakom mig, men jag ser ingen. Jag kämpar på i motvinden och snart kommer jag ut på stora vägen igen på väg mot Käringsund och vändpunkten.
Vändpunkten är nere vid färjeläget och jag tittar ner på klockan för att kolla hur långt före klungan jag egentligen är. Efter vändpunkten så förväntar jag mig att de dyker upp bakom nästa kurva eller nästa, men klockan går och ingen klunga syns till! Så får jag se dom. Precis som jag trodde så är det Jan Bodin som får stå för dragjobbet i klungan. Långt fram i klungan sitter också Stig Andersson Plate och Krister Bergström. Stig sätter upp en tumme i luften och det ser nästa ut som att han är ute på en söndagstur. Jag tittar hastigt på min cykeldator och ser att det gått fyra minuter sedan jag vände, vilket borde betyda att jag leder med ca åtta minuter på dom! Stärkt av vad jag sett så orkar jag fortfarande hålla ett ganska hyggligt tempo fram till det att vi viker av stora vägen igen. Här möter jag motvinden igen och den här gången är det ännu jobbigare. Jag försöker att koncentrera mig på mina wattsiffror i stället för hastigheten. För hastigheten är så låg att jag fortfarande tror att de kan äta upp mitt försprång. Jag klämmer i mig några gel och tycker att jag åtminstone piggnar till för ett ögonblick. Snart är jag ute på stora vägen igen på väg mot målet i Käringsund. När det är ca 7 kilometer kvar så är det en ganska lång raksträcka, en raksträcka som avslutas med en slakmota. Jag kollar hur lång tid det tar att cykla sträckan och när jag nått toppen så ser jag att det tog två minuter. Jag vänder mig om och ser att...att det är alldeles tomt bakom! Nu äntligen börjar jag förstå att det här kommer att gå bra. Det känns oerhört skönt när man ser skylten som det står 1000 m på. Att få rulla in i målområdet alldeles ensam och höra speakern nämna ens namn så är det en befrielse. Sedan hör jag att han säger något om att vi får nog vänta en kvart på de andra! en kvart? det var mycket vet jag att jag tänkte. Men okej, nu var frågan om vi skulle få en trippel. Jag trodde ju att vi skulle klara det. Och mycket riktigt, efter nästan 15 minuter så kommer de övriga. Den som kommer först är Krister Bergström tätt följd av Stig Andersson Plate. Vår taktik hade lyckats igen! Måste ju tacka Håkan Samuelsson, Stig Andersson Plate och Krister Bergström för det uppoffrande jobbet som de gjorde, Tack grabbar!!!
lördag 3 augusti 2019
Finland(Åland) NM Tempo 2019
Lördagen den 3 augusti.
Idag startar tävlingarna och det börjar som vanligt med uppvärmning och inmätning av tempocyklarna. I och för sig så kontrollmätte jag cykeln igår men det måste göras idag också innan start. Finnarna förnekar sig inte, förra gången jag var i Finland så mätte man cyklarna mellan några streck som man ritat på ett vägräcke. Den här gången har man något hemma bygge till rigg, och med hjälp har man ett måttband, tumstock och ögonmått! Ja herregud, vad seriöst. Det kan ju bli vad som helst. En mätrigg ska ju vara UCI godkänd och kalibrerad. För säkerhets skull så flyttade jag bak sadeln 3mm, cykeln blir godkänd.
Startar klockan 10:44 och har en för mig okänd norrman en minut före mig. De första två kilometerna går lite lätt uppför till en rondell. Efter rondellen fortsätter det uppför en liten bit till. Jag tycker att jag kommer igång riktigt bra och håller mig till min plan, att inte gå för hårt från start. Efter några kilometer så märker jag att det nog blåser lite mer än vad jag trodde. Jag ser också att jag har ökat wattuttaget lite över min gräns. Men jag ser också att jag har tagit in på norrmannen som startade just innan mig. Efter nio kilometer så passerar jag honom. Jag vet också att Håkan Samuelsson startat två minuter innan mig, men jag ser ingen Håkan. Efter 16,5 kilometer så svänger vi av stora vägen. En vänstersväng in på en mycket mindre väg. Jag tittar hastigt på min wattmätare och ser att jag fortfarande har ett bra uttag. Efter 3,5 kilometer så svänger vi höger och ut på stora vägen tillbaka mot Käringsund. Det suger ganska bra i benen vid det här laget. Efter 25 kilometer så är det en ganska lång raksträcka, jag tittar om jag ser Håkan men nej, ingen Håkan. Nu börjar jag bli lite orolig för att det går för sakta eller om det är Håkan som kör väldigt bra, jag försöker intala mig själv att det är Håkan som kör bra, för då kör ju förhoppningsvis jag också bra. Fem kilometer kvar och jag ser att wattsiffrorna sjunkit, okej de är fortfarande bra men man vill ju alltid ha lite mer. När jag passerar 1000m skylten så känns det som en befrielse, man tar liksom i det absolut sista man har innan mållinjen. Min tid räcker för ledning när jag passerar mål, men snart så kommer de stora kanonerna. Men det dröjer ända tills storfavorit Jan Bodin från Norge kommer in mot mål. Jan får dagens snabbaste tid i H-60 klassen.
Jag är otroligt stolt över att ha presenterat årets bästa tempolopp när det var som mest behövligt. Jan Bodin från Norge vinner guldet jag ett silver och Bertel Niemi från Finland tar ett bronsmedalj.
torsdag 1 augusti 2019
Resan till Finland(Åland) och NM 2019
Årets nordiska mästerskap går av stapeln på Åland. Förra gången jag var i Finland på cykeltävling så var vi i Vanta utanför Helsingfors. Den gången (2015) var det också Nordiska mästerskapen som kördes och för min del så gick det väldigt bra. Jag återvände hem från Finland med två mästerskapsmedaljer, ett silver på tempo och ett brons på linjeloppet. Den här gången hoppas jag att det blir lite mera värme än det var förra gången, för då var det ruskigt kallt och blött.
Vi reser tidigt jag och Annika. Redan halv fyra sitter vi i bilen med destination Grisslehamn. Färjan går redan klockan tio på förmiddagen och med på samma färja är Andreas Rundquist, Sara Carling och Tina Forsberg. Stefan "Blomman" Blomqvist tar en senare färja och Fredrik Nylén reste över redan igår.
Överresan till Åland och incheckningen på hotellet går bra. Andreas och Åsa bor på samma hotell som jag och Annika, ja till och med i rummet bredvid. Här ska också blomman bo. Efter att ha fått oss en bit mat så tar vi kontakt med Fredrik som bor ute vid tävlingscentrat i Kärringssund. Medan Andreas, Fredrik och jag testade tempobanan så bekantade sig Åsa och Annika sig med Kärringssund. Tempobanan var en trevlig bana. Den har inga direkta svårigheter utan är en sådan där jobbig jävel som man måste hitta en bra rytm på. Det som utmärker banan lite speciellt är att den mestadels gå på 90 väg! Och att det är stora vägen från färjeläget till Mariehamn som vi kör på.
När vi kört banan och återkommer till Kärringssund så kontrollmäter vi cyklarna. Fredrik får anmärkning på sin cykel och får meka lite, medan min klarar kontrollen. Lite "tjöt" med både konkurenter och landslags kompisar blir det också innan vi hämtar ut nummerlapparna. Vi avslutar dagen med en bit mat på en pizzeria inne i Mariehamn.
Vecka 31/träningsvecka 44
Den här veckan skall jag ta det lugnare. Det beror mestadels på att vi i slutet av veckan reser till Åland för att köra Nordiska mästerskapen. Dessa kommer jag att skriva om i egna berättelser, men kan ju säga som så att det är alltid lika roligt och hedrande att få representera landslaget på ett mästerskap.
Måndagen den 29 juli.
Varmt och skönt fortfarande, fast nu hotar man med regn! Dagens pass blev ett EB 4x10 min som kördes på tempocykeln. Känner väl att jag sakteliga börjar komma tillbaka efter både förkylning och den våldsamma kraschen. Jag blev nog lite mera omskakad än vad jag först trodde, ja ungefär som Ian Flemings välbekanta agent 007 James Bond skulle ha sagt "skakad, inte rörd"😂. Intervallerna gjordes, men det fanns liksom inget mer att hämta.Tisdagen den 30 juli.
På morgonen så regnar det ganska hårt här i Åmotfors och jag är redan trött på't. Dessutom så har temperaturen sjunkit så man måste ha på både mössa och vantar när man ska träna. Passet var ett G1 på fyra timmar. Det hade varit helt okej om inte man efter en timma skulle köra en EB intervall på tjugo minuter. Nu gick intervallen riktigt bra, ja faktiskt så bra att det var en av de bästa tjugo minuterna på mycket länge. Efter intervallen så körde jag G1 i en timma och tjugofem minuter innan det var dags för ytterligare en intervall. För i timma tre så var det en ny EB intervall, men den här gången på fyrtiofem minuter! Herregud, jag har åkt i nästan en och en halv timma och gruvat mig för detta, men nu var den här. Intervallen blev något sämre än tjugo minuterna men den var fullt godkänd. Härligt att känna att man pallade med två sådana intervaller på ett distanspass. Men jävlar vad jag fryser. Ett tecken på att vi går mot en ny istid träffade jag på uppe i Bortan. Där mötte jag en isbjörn med moonboots på fötterna och en ryssfitta(en yvig pälsmössa även kallad pörremösse) på huvudet. Jag sa "fa´n har de moonboots på fötterna?" varpå han svarade "dä ä kallt serrö"Onsdagen den 31 juli.
Dagens träning var en riktig kortis. En timmas G1 med 4x5sek på max. Ett passande pass nu när vi närmar oss Nordiska mästerskapen. I övrigt så har dagen varit hektisk. Har transporterat bort allt gammalt skit som vi städade ut ur garaget för någon vecka sedan. Har lagat och dragit nya snören i en persienn, dessutom så blev vi av med de gamla altanmöblerna, en riktig röjardag blev det. Vi avslutar dagen på altan med en hemlagad pizza med kaffe och ...nä bara kaffe😉.Torsdagen den 1 augusti.
Ny månad hösten närmar sig och lite av värmen har återvänt. Startar den här månaden med ett G1 pass på en timma innehållande 4x5sek max. Samma pass som igår alltså och veckans sista ordnade pass. Passet gick bra och jag känner mig hyggligt redo för nordiska mästerskapen i alla fall.söndag 28 juli 2019
Vecka 30/träningsvecka 43
Äntligen så är jag i rute(som norrmännen säger)när det gäller träningen. Den här veckan är det nog med pass ändå, om man inte skall försöka köra ifatt sådana pass som man tidigare missat.
En mycket trevlig dag på cykeln ihop med Andreas var över, tack så mycket Andreas, hoppas det kommer flera.
Med två sådana killar som sällskap så stod det inte på förrän vi passerat gränsen till Norge. Turen idag gick mycket som den igår. Skillnaden idag var att när vi kom ut på E16 så följde vi den hela vägen till Mårbacken på Svenska sida. Ja med ett stopp i Lekvattnet för att köpa dricka och inta ett par kalla korvar. Någon rolig historia berättades också innan vi fortsatte vår färd över Finnsjön mot Gräsmark. Från Gräsmark tog vi vägen över Ås innan vi var hemma i Åmotfors igen efter dryga sex timmar och fyrtio minuter, 2228 h/m och 212,76 km. Efter att vi hade duschat så skulle vi invänta maten som tillagats av ingen mindre än Åmotfors egen Jamie Oliver. Naturligtvis blev det matlagningskonster i den högre skolan. Det serverades kräftbröst och ankstjärtar, till detta en mousserande dryck(troligen kranvatten kört i soda streamern). Hur som helst så var det en mycket trevlig dag, tack så mycket grabbar.
Dagen började annars riktigt bra. Körde ett EB 1:30:00 ink. 4x10 min EB intervaller på Nishikin. Det blev en grusväg över till Finnskogen som användes, ingen trafik utan helt ensam. Intervallerna var exakt där de skulle ligga och nöjd över passet så kör jag också nedrullstiden. När hela träningstiden är över så startar jag en transportlogg i cykeldatorn. Jag känner nu att benen är riktigt sega efter två långa distanspass och ett EB pass. Ändå så bestämmer jag mig för att försöka att köra ytterligare ett EB pass, ett likadant som det första. Jag kör igenom hela passet vilket innebär att jag börjar med femton minuters uppvärmning. Den första tio minuters intervallen går bra, men mina wattpedaler börjar krångla igen. De tappar hela tiden kontakten bara för att efter några sekunder vara tillbaka igen, jag orkar bara inte bry mig just nu utan kör vidare.
Den andra tio minuters intervallen har just startat och den startar i en utförsbacke med en kurva längst ner. Här kommer aldrig några bilar så jag bränner på. Grusvägen är väldigt fint i hjulspåren men det är ganska mycket löst grus bredvid så jag kör i hjulspåren. Precis bakom kurvan så ser jag att det är två ganska stora hål i vägen. Jag har såpass hög fart så att jag väljer att hoppa över dom. Just innan första hålet hoppar jag till men inte tillräckligt. Med full kraft så landar jag i det andra hålet varpå styret lossnar och jag far i full fart över cykeln. Jag vet att i det samma så tänkte jag bara "ajajaj..det här kommer att göra ont".
Jag reser mig upp från diket där jag ligger bland stora sprängsten och ormbunkar och undrar lite yrvaket vad som hände och var är cykeln? Cykeln hittar jag snart och bär upp den till vägen. Jag ser ju att styret nerböjt ett kvarts varv! och sadeln pekar i stort sett ner mot pedalerna, men vart fa´n är resten av cykeln? Bakhjulet är borta, och växelörat står rakt ut från cykeln. Jag går ner i diket igen för att leta. Där, där ligger ju hjulet ca. tre meter längre bort än var cykeln låg. På väg upp till vägen igen så snubblar jag över en hjälm! Va? vem har tappat sin hjälm här tänker jag innan det går upp för mig att det är min hjälm. Glasögon och ett armband är också borta även dessa hittar jag till slut efter lite letande.
Efter lite funderingar över hur jag skall göra så bestämmer jag mig för att försöka bryta tillbaka växelörat och få på hjulet igen. Men under tiden så ser jag också att cykeln blir mer och mer blodig. Tydligen så var det viktigare att kolla cykeln än att jag själv var hel😂 , ja det är väl så vi cyklister fungerar. Kan man gå och stå utan större smärta, ja då är det cykeln som kommer först. Efter lite småjusteringar så rullar jag vidare och eftersom jag ändå verkar vara rätt okej, ja cykeln också så kan jag ju köra klart passet ändå. Nu blev det bara tre intervaller på det sista passet, men det får kanske räcka så för idag.
Inte helt oväntat så orkar jag inte hålla trycket uppe på de två efterföljande tjugorna. De ligger ca. 15-20 watt under lägsta zonen. Jag kämpar verkligen för att få upp siffrorna, men det är helt omöjligt idag. Men det är klart, efter att ha kört ca.26 timmar, 75 mil och 8122 h/m sedan söndagen, ja då kanske man skall vara trött.
Måndagen den 22 juli.
Idag kom Andreas Rundquist på besök. Det blev en mycket trevlig runda på strax över sex timmar. Hälften av turen gick på den Norska sidan av gränsen, med mycket fin beläggning och väldigt lite trafik. Vi körde gamla riksvägen från Magnor till Matrans kyrka. Sedan tog vi fylkesväg 342 till Åbogen där vägen byter namn till Austmarka vägen. Vi svänger av vid Granli för att köra mot Masterudsvägen, eller E16 som den också heter. Vi kör inte länge innan vi tar av in på Bröderudsvägen för att ta oss till Roverud. I Roverud svänger vi höger in på väg 205 som vi sedan följer upp till Lundersäter. Vi tar oss från Lundersäter mot E16 som går mot Torsby. När vi kommer ut på E16 så svänger vi inte mot Torsby utan tar till höger mot Austmarka och Sverige. I Charlottenberg gör vi sedan ett stopp för att köpa dricka innan vi fortsätter vår färd hemåt. Efter dryga sex timmar, 1724 h/m och 200km så är vi tillbaka i Åmotfors, nästan lika pigga som när vi reste. 😏En mycket trevlig dag på cykeln ihop med Andreas var över, tack så mycket Andreas, hoppas det kommer flera.
Tisdagen den 23 juli.
Igår var Andreas Rundquist här på besök, idag kom Stefan "Blomman" Blomqvist. Strax vid åtta tiden på morgonen svänger det in en bil på gården, aha är "Blomman" redan här? Jag låser upp ytterdörren och tittar ut och får världens överraskning. För det första jag får se är Bengt "Dres" Andresen!! Men vad i hela helvetet gör den pajasen här nu? Fa´n, jag tänkte hänga med er idag, säger han. Ja jävlar i det, vilken rolig överraskning, tjötgôbben Bengt kom sig äntligen för att följa med på en runda.Med två sådana killar som sällskap så stod det inte på förrän vi passerat gränsen till Norge. Turen idag gick mycket som den igår. Skillnaden idag var att när vi kom ut på E16 så följde vi den hela vägen till Mårbacken på Svenska sida. Ja med ett stopp i Lekvattnet för att köpa dricka och inta ett par kalla korvar. Någon rolig historia berättades också innan vi fortsatte vår färd över Finnsjön mot Gräsmark. Från Gräsmark tog vi vägen över Ås innan vi var hemma i Åmotfors igen efter dryga sex timmar och fyrtio minuter, 2228 h/m och 212,76 km. Efter att vi hade duschat så skulle vi invänta maten som tillagats av ingen mindre än Åmotfors egen Jamie Oliver. Naturligtvis blev det matlagningskonster i den högre skolan. Det serverades kräftbröst och ankstjärtar, till detta en mousserande dryck(troligen kranvatten kört i soda streamern). Hur som helst så var det en mycket trevlig dag, tack så mycket grabbar.
Onsdagen den 24 juli.
En grusvägskrasch kunde ha ändat säsongen 2019. Det här kunde ha blivit sista träningspasset på väldigt lång tid. Nu verkar det som om allting har gått bra, jag får väl vänta någon timma och se hur jag mår men just nu så är det efter omständigheterna bra i alla fall.Dagen började annars riktigt bra. Körde ett EB 1:30:00 ink. 4x10 min EB intervaller på Nishikin. Det blev en grusväg över till Finnskogen som användes, ingen trafik utan helt ensam. Intervallerna var exakt där de skulle ligga och nöjd över passet så kör jag också nedrullstiden. När hela träningstiden är över så startar jag en transportlogg i cykeldatorn. Jag känner nu att benen är riktigt sega efter två långa distanspass och ett EB pass. Ändå så bestämmer jag mig för att försöka att köra ytterligare ett EB pass, ett likadant som det första. Jag kör igenom hela passet vilket innebär att jag börjar med femton minuters uppvärmning. Den första tio minuters intervallen går bra, men mina wattpedaler börjar krångla igen. De tappar hela tiden kontakten bara för att efter några sekunder vara tillbaka igen, jag orkar bara inte bry mig just nu utan kör vidare.
Den andra tio minuters intervallen har just startat och den startar i en utförsbacke med en kurva längst ner. Här kommer aldrig några bilar så jag bränner på. Grusvägen är väldigt fint i hjulspåren men det är ganska mycket löst grus bredvid så jag kör i hjulspåren. Precis bakom kurvan så ser jag att det är två ganska stora hål i vägen. Jag har såpass hög fart så att jag väljer att hoppa över dom. Just innan första hålet hoppar jag till men inte tillräckligt. Med full kraft så landar jag i det andra hålet varpå styret lossnar och jag far i full fart över cykeln. Jag vet att i det samma så tänkte jag bara "ajajaj..det här kommer att göra ont".
Jag reser mig upp från diket där jag ligger bland stora sprängsten och ormbunkar och undrar lite yrvaket vad som hände och var är cykeln? Cykeln hittar jag snart och bär upp den till vägen. Jag ser ju att styret nerböjt ett kvarts varv! och sadeln pekar i stort sett ner mot pedalerna, men vart fa´n är resten av cykeln? Bakhjulet är borta, och växelörat står rakt ut från cykeln. Jag går ner i diket igen för att leta. Där, där ligger ju hjulet ca. tre meter längre bort än var cykeln låg. På väg upp till vägen igen så snubblar jag över en hjälm! Va? vem har tappat sin hjälm här tänker jag innan det går upp för mig att det är min hjälm. Glasögon och ett armband är också borta även dessa hittar jag till slut efter lite letande.
Efter lite funderingar över hur jag skall göra så bestämmer jag mig för att försöka bryta tillbaka växelörat och få på hjulet igen. Men under tiden så ser jag också att cykeln blir mer och mer blodig. Tydligen så var det viktigare att kolla cykeln än att jag själv var hel😂 , ja det är väl så vi cyklister fungerar. Kan man gå och stå utan större smärta, ja då är det cykeln som kommer först. Efter lite småjusteringar så rullar jag vidare och eftersom jag ändå verkar vara rätt okej, ja cykeln också så kan jag ju köra klart passet ändå. Nu blev det bara tre intervaller på det sista passet, men det får kanske räcka så för idag.
Torsdagen den 25 juli.
Dagen efter kraschen på xc cykeln så känns kroppen lite si så där faktiskt. Lite öm och stel på olika ställen men annars så verkar allt fungera som det ska. I dag så kör jag ett EB 3x20 min på Cervélon. Kör över Finnskogen och har den första tjugan i stora delar av första backen. Den går så där, inte den bästa tjugan jag kört men den ligger innanför watt zonen. När jag kör fem minuters återhämtning mellan den första och andra tjugan så märker jag att jag har riktigt svårt att hålla uppe huvudet. Troligtvis så fick jag en riktig smäll i nackdelen eftersom kläderna var riktigt smutsiga på kragen och neråt.Inte helt oväntat så orkar jag inte hålla trycket uppe på de två efterföljande tjugorna. De ligger ca. 15-20 watt under lägsta zonen. Jag kämpar verkligen för att få upp siffrorna, men det är helt omöjligt idag. Men det är klart, efter att ha kört ca.26 timmar, 75 mil och 8122 h/m sedan söndagen, ja då kanske man skall vara trött.
Fredagen den 26 juli.
I dag är det läge för en vilodag känner jag. Kroppen är mörbultad på mer än ett sätt och behöver åtminstone minst en vilodag. Vi gör ett besök på köpcentrum i Charlottenberg medan vi väntar på att bilen ska bli klar. Vi har lämnat in den för att lägga på nya däck runt om. Senare på eftermiddagen så tar vi en gemensam cykeltur runt Skillingmark.Lördagen den 27 juli.
Veckans sista pass blev det inte idag, fast det var tänkt så från början. I stället blev det jobb. Hjäpte till i ett transport företag i kommunen i stället för att träna. Körde en transport bil med flyttlass ner till Stenungsund. En helt ny upplevelse, fast en ganska trevlig sådan.Söndagen den 28 juli.
Det återstår ett G1 pass på fem timmar och det tänkte jag ta idag. En liten men nog så viktig detalj är att varje timma så skall man köra tio minuter på EB. Jag tar vägen över Finnskogen för att kunna hålla uppvärmningen i schack. Riktigt gött uppför Finnskogsbackarna idag men jag hade glömt fixa en sak. Passet som ligger i cykeldatorn visade sig krångla, det växlade aldrig över från uppvärmning till intervall! Då kom jag ju på att det där skulle jag ju ha fixat. Naturligtvis så kör jag ändå och fortsätter min resa över Finnskogen. Eftersom det är fem timmar som jag skall sitta på cykeln så fortsätter jag mot Årjäng och mot Lennartsfors. Mitt i mellan dessa orter så ligger ett litet ställe som heter Fölsbyn, här tar jag höger och med ens så möts jag av en riktigt hård motvind. Jag korsar E18 vid Rössbyn och kör mot Hämnäs och Vännacka. I Vännacka så tilltar vinden och det är ju trevligt! Eftersom jag kommer att ha riktig jävla motvind ända tills Koppom. Det går oerhört sakta, knappt över 20km/h men vill inte ta i mera för då sabbar jag meningen med träningen. I Koppom så svänger jag av upp mot Skillingmark. Här stannar jag till och går in på affären för att köpa dricka och glass. Efter en kort paus i Skillingmark så fortsätter jag ner till Adolfsfors där jag viker av mot Koppom. Den sista intervallen blir från Adolfsfors till "jänken". När intervallen är slut så tycker jag att bakhjulet känns lite svajigt. När jag stannat till så kan jag bara konstatera att det är lite med luft men det kanske håller hela vägen hem om jag blåser i en kolsyrepatron. Sagt och gjort jag testar, okej det verkar fungera så jag drar iväg igen. Tre kilometer senare är däcket helt tom. Bara att stanna till och byta slang, det här var andra punkteringen för i år, jag som inte haft punka på flera år innan. Okej resten av resan går i alla fall bra och jag har genomfört all veckans träningar.lördag 20 juli 2019
Vecka 29/träningsvecka 42
Måndagen den 15 juli.
Inget vidare väder idag på förmiddagen så det blev lite andra sysslor istället. Städa garaget! Jävlar vad roligt, not!! Till slut så står jag där med en isärplockad cross cykel istället. Så när Annika ropade att det var mat så hade jag ingen aning om vad klockan var. Tydligen så rann tidenbara iväg när jag övergick från städning till mekning. Lite bråttom blev det efter maten för jag hade planerat att köra två stycken pass idag. Det första passet gick över Finnskogen och var ett fartpass x5 intervaller. Efter en timma och femtio minuter var jag klar med passet just vid Järnskogs kyrka. Jag stannade till en minut och bytte pass till ett G1 på en timma. Detta passet körde jag i ett förhållandevis jämt tempo. Körde över Solberga och ner till Adolfsfors och vidare till Flogned och hem. Väl i Åmotfors så fick jag snurra runt i femton minuter för att det skulle bli en timmas träning. Summa summarum så är jag nöjd med dagen, speciellt att jag har fått städat garaget till 95%, det som saknas är att transportera bort skräpet.
Tisdagen den 16 juli.
Idag så körde jag ett G1 4:00:00 ink 5sek maxspurter varje halvtimme. Körde passet ihop med ett gäng från Sunne. Jag cyklade upp till Bortan där jag mötte dom, varpå jag vände och hängde med ner mot Charlottenberg. Vi körde sedan över gränsen till Norge och mestadels på gamla riksvägen till Granli. När vi kom till Masterud så skildes vi åt. Jag svängde av mot Austmarka och dom andra mot Torsby. Strax efter kyrkan i Austmarka så var mitt pass klart. Ett pass som mestadels gick i kraftig motvind och kuperad terräng. Efter att ha stannat till för byta träningspass till ett G1 på en timma så här jag äntligen medvind. Passet rullar på i jämn fart och snart är jag tillbaka i Sverige. Känner mig ganska så sliten när jag når Charlottenberg igen så jag går in på en bensinmack och köper en snickers och en Coca Cola. Efter två träningspass och 185 km så kan jag kliva av cykeln hemma igen, nöjd och belåten med träningen.Onsdagen den 17 juli.
Eftersom jag redan kört fyra pass på två dagar så får det bli en vilodag från träningen. Har istället fördrivit dagen med att vara på Pokémon jakt med två underbara tjejer, eller förresten tre var det, Annika var ju också med.Torsdagen den 18 juli.
Jag vaknar 04:30 av en liten fot i ryggen! På golvet ligger redan Krocko och fryser, tydligen har han blivit utsatt för samma omilda behandling tidigare under natten. Tyvärr så känner jag också hur ögonen börjat rinna och halsen svida. Jag orkar inte somna om och snart börjar också näsan rinna, årets mest olämpliga och onödiga förkylningen är ett faktum. Det förstår ju alla som håller på med träning att sådant påverkar ens träning. Dessutom så är det inte så länge kvar tills nordiska mästerskapen i Finland, en tävling som helt plötsligt är i farozonen. Hur som helst så blir det ytterligare en vilodag i dag, en helt ofrivillig sådan.Fredagen den 19 juli.
I morse när jag vaknade så var jag helt täppt i näsan, fick ingen luft alls. Ju längre dagen gick ju bättre blev jag fast ögon och näsa nu rann som fontäner. På eftermiddagen bestämde mig ändå för att köra ett träningspass, det är ju ingen som dör av träna. Kroppen säger allt själv ifrån när den fått nog. Körde ett G1 på 1:30 ink. 4st KI intervaller. Den första intervallen var jättebra tycker jag, medan de andra var av naturliga skäl i sjunkande grad. Nöjd över att ha genomfört träningen så blir det nästan 45 min nerrull.
Lördagen den 20 juli.
Träningen igår har satt sina spår faktiskt. För idag har jag känt mig mycket bättre. Min tes om att det är väldigt mycket nyttigare att träna sig frisk istället för att stoppa sig full med medikamenter verkar stämma. Mediciner skall man ta vid yttersta nödfall. Idag så körde jag ett G1 pass på fyra timmar. Första delen(120 min.) körde jag tillsammans med frugan och den andra körde jag själv. Jag och Annika körde via Flogned, Koppom, Köla, Korterud, Adolfsfors, Eda brunn, Adolfsfors och hem till Åmotfors . Efter att Annika stannat i Åmotfors så fortsatte jag köra i ytterligare två timmar. Träningen var inga problem att genomföra på en hygglig nivå, problemet blir att man inte har något att skylla på om det skulle gå dåligt på Nordiska mästerskapen, åtminstone ingen förkylning.😏
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)