Hösten är här!

Jösses vad fort ett år går, och ju äldre man blir ju fortare går åren. I fjol vid den här tidpunkten så planerade jag den kommande cykelsäsongen för fullt så blir det inte riktigt 2020, nej först skall jag försöka njuta lite av hösten. Det bästa med hösten är alla fina grusvägar som finns här omkring västra Värmland. Hårda fina grusvägar som också kan ta en över gränsskogarna till Norge. Mer än en gång har det blivit cross cykeln som fått göra mig sällskap genom ett helt fantastiskt landskap. Någon gång har det hänt att några klubbkamrater hängt på.
En annan sak som också är skönt med hösten är att alla måste träningar byts ut mot cykelrundor där man bara njuter av att vara ute. Tror att man behöver dessa turer för att ladda batterierna inför den säsong som kommer. Nu låter det nästan som att det är ett tvång att träna men så är naturligtvis inte. Det är roligt att träna men ett avbrott i den styrda träningen är aldrig fel.
Veckorna efter cup avslutningen har det inte blivit mycket cyklande. Förkylningen som jag fick under VM satt i ett bra tag. Efter Värnamo och cup avslutningen så har jag också haft andra problem med kroppen och gått på penicillin ett tag. De gånger som jag kunnat cykla har jag känt mig riktigt orkeslös och matt i kroppen. Men nu hoppas jag att det vänder snart och att det är många fina dagar kvar av hösten att träna på.
Säsongen 2020 har ju inte riktigt startat ännu men planeringen har jag så smått börjat med i alla fall. Det som jag har klart med är att jag kommer att fortsätta ta hjälp av Dan Davis på idrottslabbet i Linköping. Blir mycket spännande och se om mastergruppen får igenom att vi vill ha ett SM som går på en helg i juli i stället för ett delat SM som det var i år. Nordiska mästerskapen skall gå i Sverige och Skoghalls CK Hammarö har fått frågan om att arrangera mästerskapet. Jag hoppas verkligen att klubben tar den här gyllene chansen att få visa upp klubben ytterligare en gång. VM 2020 går i Vancover Canada. Den här gången behöver jag inte kvala in utan är klar genom att jag blev Svensk mästare på tempo i år.

Cykel säsongen 2019

Ja så har ytterligare en cykelsäsong passerat, blev den som man trodde? Bättre, sämre eller något mitt i mellan? Det grymma i idrottens värld är att marginalerna är ruskigt små, utan undantag vilken idrott det än gäller. Därför gäller det att vara väl förberedd på det mesta som kan hända. Vill man vara lite inne så säger man att man har en "game plan". Jag har ingen sådan, utan händer det något på resans gång, ja då tar jag ett beslut utifrån just det inträffade. Ibland blir det bra, ibland mindre bra. En av mina bästa styrkor som idrottare är just att gå vidare, inte gå runt och gräma mig för saker som inte går som jag tänkt mig eller saker som jag ändå inte kan påverka. Framför allt inte låta ett misstag påverka mig mentalt.
Mitt stora mål 2019 var ju VM i Polska Poznań. I september 2018 började äventyret mot VM. Då var jag i Poznań för allra första gången. Jag åkte dit dels för att försöka att kvala in till VM, men också för att om möjligt få känna på banorna och miljön i Polen. Kvalet gick bra och jag kvalificerade mig i både tempo som linjeloppet. Väl hemkommen från Polen äventyret så började det stora jobbet med planering av träning och tester. Det mesta av planeringen har jag gjort själv men testerna har idrottslabbet i Linköping stått för. Dan Davis på idrottslabbet har varit rak och ärlig i sina uttalanden om vad jag bör träna på och vad jag inte behöver lägga så mycket energi på. Jag petade ihop ett träningsprogram på femtio veckor med inriktning på just Poznań efter att ha gjort första testen hos Dan. Senare under våren så gjordes också uppföljningstester hos Dan. Men året innehöll också andra tävlingar, så som Master-cupen, SM och Nordiska mästerskapen. Dessa tävlingar ingick som en form av förberedelser inför VM.

Master-cupen 2019.

Master-cupen 2019 har haft ett färre deltagare antal än tidigare år. Vad detta beror på är svårt att säga men vill man ha cupen kvar så måste man höja antalet deltagare.

Tittar jag på den klubben som jag representerar Skoghalls CK Hammarö så är det helt obegripligt att gå från en av de mest aktiva klubbarna i master-cupen till en förening med ett fåtal deltagare på bara något år. Då skall man också veta att de tidigare deltagarna i cupen tränar mera än någonsin. Vill man visa upp klubben så måste man ta ett krafttag när det gäller detta. När jag en gång gick till Skoghalls CK Hammarö var det just för att det var en förening som ville engagera sig i tävlings cykling och att tävla tillsammans, idag är det mera en motionsklubb. Nu är det ingen fel i det snarare tvärtom, det är bra med nya medlemmar som kommer in i klubbarna och cykla för motions skull. Men de som tävlat tidigare och som fortfarande tränar hårt var är dom när tävlingssäsongen rullar? Inte tror jag väl att de tränar hårt för att vinna ett motions lopp, eller?

Min egen säsong i master-cupen har varit väldigt mycket bättre än förra året. Den har framför allt varit mycket jämnare, inga djupdykningar som jag hade ett flertal av ifjol. Tempodelen av cupen började väldigt bra tidigt i våras. Mot slutet av säsongen så körde både Håkan Samuelsson och Krister Bergström också riktigt bra, så det blev hårda och tajta dueller. Men till slut så tog jag hem tempocupen 2019. Även linje cupen gick mycket bättre än tidigare år. Här var det bara någon tiondels sekunds skillnad mellan en första och en andra plats. Hade jag vunnit sista racet i Värnamo, ja då hade jag också vunnit linje cupen. Nu vann suveräne Krister Bergström GP loppet i Värnamo och därmed blev jag förpassad till en andra plats i linje cupen. Den totala cupen 2019, tempo+linje vann jag före Krister Bergström och Håkan Samuelsson.

Svenska mästerskapen.

Delat SM tyckte tydligen SCF är framtiden, det kommer att bli många fler som kör tempo t.ex sa Stefhan Klang på SCF. Men då har han inte rådfrågat mastercyklisterna. På ett möte senare under året var det ingen som tyckte att det var något bra med delat SM.

Båstad stod som arrangör för linje SM. Det var samma bana som man körde linje SM på ifjol. Den brutala tarabacken hade inte blivit snällare. Jag körde bra här ifjol och jag körde bra här i år också. Tillsammans med Krister Bergström gick vi loss i backen och gjorde upp på upploppet. Krister vann guldet och jag tog silver för andra året i rad.

Tempot gick ju senare under året och då i Lekeryd Jönköping. En bana som jag innan tävlingen var väldigt skeptisk till och undrade mer än en gång hur man tänkt när man kör på en rundbana. Problemet som jag såg innan tävlingen var att vi skulle köra två varv och på det viset vara en massa cyklister ute på banan samtidigt. Så blev det nu inte eftersom man startade i block. Själva loppet var nog årets bästa tempolopp från min sida. Jag höll ett riktigt bra tryck under hela loppet och tog SM guldet före Håkan Samuelsson och Roger Anund.

Nordiska master mästerskapen.

I år var det Finlands tur att anordna nordiska mästerskapen och det genomfördes på Åland. Jag kom till NM efter att ha kraschat våldsamt på träning och med en lättare förkylning. Men jag visste att formen var riktigt bra och som tur var så var förkylningen av den lättare sorten. Tempoloppet kördes på en relativt platt bana men med en hel del öppna områden där vinden blev ett bekymmer för många. För egen del så tyckte jag att den inte var så himla besvärlig och körde ett ganska så bra tempolopp som resulterade i en andra plats. Att ha blivit slagen av Jan Bodin från Norge såg jag inte som ett nederlag, Jan är en mycket stark tempocyklist. Dagen efter så var det dags för linjeloppet. I H-60 landslaget har vi två av världens bästa spurtare så vi var egentligen inte speciellt oroliga för hur det skulle gå. Min uppgift blev att bevaka Jan Bodin och se till att han inte gick iväg ensam. I stället var det jag som gick, redan efter tre kilometer så gick jag. Tack vare bra samarbete i landslaget så bevakade Krister Bergström, Stig Andersson Plate och Håkan Samuelsson klungan så att ingen kunde gå ifatt mig. Jag kunde defilera in i mål som segrare och Krister tog klungspurten före Stig. Ett lyckat mästerskap som slutade med ett guld och ett silver.

UCI Gran Fondo Poznan Polen.

Hur gick VM då?
Ja inte gick det som jag tänkt i alla fall. Någon vecka innan VM så kraschade jag illa på en träningsrunda. Allt verkade vara okej, men man blir ändå lite påverkad av en sån kraftig krasch som det här var dessutom drog jag på mig en lättare förkylning lagom till Nordiska mästerskapen på Åland. För att liksom spetsa formen maximalt de sista dagarna så körde jag nog lite gran över vad kroppen tålde, och reaktionen blev en ny förkylning och den här gången var den kraftig och precis lagom till VM tempot. Jag körde tempot och med ganska hyggliga siffror ändå, men var totalt slut när jag gick i mål. Min målsättning var att kunna komma av de tio bästa, nu slutade jag på en trettonde plats i stället. Förkylningen påverkade nog inte själva resultatet. På ett så kort tempo som 20 km så påverkas man inte så mycket, det är mera återhämtningen som tar lite längre tid.

Inför linjeloppet så fick jag nu några dagars vila och jag kände mig plötsligt mycket bättre. Såg fram emot linjeloppet med stor spänning faktiskt. Jag kände ju till banan sedan tidigare och visste att man måste ligga långt framme i klungan hela tiden, så blev det också till en början. Första milen gick riktigt fort och när vi svängde av motorvägen och in på en mindre väg så låg jag runt 15-20 plats i klungan, en perfekt plats tyckte jag då. Men redan efter två mil så var VM äventyret 2019 slut. Killen just framför mig kan inte bestämma sig utan svänger fram och tillbaka inne i klungan, resultatet blir tillslut att han klipper mitt framhjul. Jag går i asfalten med resultatet skrubbsår och ett förstört framhjul. Det är just det förstörda framhjulet som sätter stopp för vidare VM äventyr. Med tre avkörda och två krökta ekrar så är det omöjligt att fortsätta trots att jag rent fysiskt skulle kunnat gjort det. Det skall också sägas att ansvaret för min vurpa är helt och hållet mitt eget, jag borde ha haft mera marginal och skyller inte på killen framför, han har ju inte ögon i nacken.
Summeringen av VM 2019 blir den att rent sportsligt var det ingen höjdare men däremot upplevelsen att tillbringa en vecka i Polen med familjen var riktigt trevligt och en ögonöppnare för egen del. Man skall inte ha så många förutfattade meningar om andra länder, Polen var ett supermodernt land.

Värnamo GP(master-Cup)

Värnamo GP är för min del en helt ny bekantskap. Har ju kört linjelopp i Värnamo ett antal gånger, men inte GP. Dagens tävling är viktig för min del, om Krister Bergström vinner så måste jag bli tvåa annars vinner Krister den totala master-cupen. Idag så kör vi dessutom ihop med H-50/55 vilket gör det hela ännu lite svårare.
Starten går och jag försöker att ligga lång framme i början. Vi ska köra 50 minuter + ett varv. Några varv går fort medan andra går lite långsammare. Hela tiden håller jag ett öga på herr Bergström. När halva tiden har gått så stöter två stycken och ingen går med. Då kommer missilen från Fredrikshof farande. Det här är enda gången som jag inte har hundar koll på Bergström. Jag ställer mig på pedalerna och trycker på. Till en början händer det inte mycket mer än att jag får ta i riktigt hårt. Äntligen så ökar inte avståndet i alla fall och snart är vi ifatt dom. Det förekommer hela tiden små försök till utbrytning, men det är inga som lyckas. När det återstår ett varv så blir det lite hetsiga. Jag ligger lite snett bakom Krister och Torbjörn de Jager när vi har ca en kilometer kvar tills mål. Plötsligt krokar Torbjörn ihop med en annan cyklist varpå Krister blir lite hindrad. Alla håller sig på hjul men Krister får gå hårt fram till näst sista kurvan och kommer han in med alldeles för hög fart. För att förhindra en krasch så åker han utanför Vägen och ut på en gräsbeväxt väggren. Jag tar mig fram på insidan alltihop och har nu bara upploppet kvar. Men benen är mer än stumma och precis på mållinjen så kommer Krister om mig. Jag slutar därmed tvåa på dagens GP och tvåa i linje cupen. Men det betyder också att jag har vunnit den totala master-cupen i H-60 2019

Värnamo tempo(master-Cup)

Så lider då 2019 års master-cup mot sitt slut. Det sista tempot går i Värnamo på en bana som är 30 km och mycket platt. En bana som man inte får någonting gratis. Från första pedaltrampet till sista gäller det verkligen att vara fokuserad på vad man gör, men det är roligt när det är lite olika typer av banor.
Vi kom ner hit till Värnamo igår eftermiddag, även klubb kompisen Andreas Rundquist hängde på. På vägen ner hit så fick jag mer och mer ont vid höger skulderblad, det högg till vid vissa rörelser och det blev svårt att andas in. När vi kom på hotellet och jag tar av mig tröjan så säger Annika att jag är svullen precis vid skulderbladet. Dessutom har det blivit ett rejält blåmärke just där. Jag vägrar att kasta in handduken nu säger jag, vi fixar det här på något vis. Men under kvällen blir det bara värre och när jag skall försöka lägga mig så är det ett rent helvete att komma ner i sängen. Det här kommer inte att gå säger hon. Men efter lite massage runt det ömmande stället så verkar det som om det värsta släpper i alla fall, jag kan åtminstone lägga mig.
Lördag och tävlingsdags. Vaknade flera gånger i natt på grund av smärtan i ryggen. Men jag skall i alla fall testa. Ibland är det faktiskt så att sittställningen på tepocykeln gör att det avlastar och man sträcker ut ryggen, ryggen är som en båge. Lite massage efter frukosten så går det nog bra säger jag till mig själv.
Värmer upp på trainern idag. Kör ungefär i trettio minuter och ryggen känns hyggligt bra i alla fall. Starten går och jag försöker att hitta en bra rytm direkt. Lite hård start men det blåser medvind och då går ju allt lite lättare och det är ju roligt att åka fort. Efter ca tio kilometer så känner jag att det här kommer att gå bra, det går fort och jag orkar hålla ett bra tryck. Vid vändpunkten kollar jag på cykeldatorn och när jag möter Krister Bergström från Fredrikshof IF  så kollar jag igen. Det skiljer ca tre sekunder mellan oss. Men nu börjar verkligen kampen mot demonerna. Det blåser ganska hård motvind och det gäller verkligen att bita ihop. Jag tycker att jag åker ganska bra ändå ända in i mål, men idag åker både Krister Bergström och Håkan Samuelsson bättre än mig. Jag slutar trea idag men det räcker för att ta hem tempo titeln 2019.
Vi avslutar kvällen med en mycket trevlig middags buffé ihop med master rådet och de allra flesta mastercyklisterna som som deltagit under året. En uppskattad och numera återkommande(två år) grej som master rådet dragit igång. Där äter vi gott och samtalar om säsongen som gått. Vad var bra, vad var mindre bra. Vi kommer med idér om hur vi skulle vilja ha det kommande år och, ja vi har det helt enkelt mycket trevligt.

Vecka 36

Den här veckan har det inte varit mycket aktivitet. Jag har istället fått försöka bota förkylningen och laga cyklar. Tempocykeln var det bara tvätt och lite service, men linjecykeln var värre. Här krävdes det några timmars pyssel för att få den att fungera igen, och nu är det bara framhjulet kvar att fixa. Karlstad Cykel & Sportcenter kommer att fixa den delen. Vore skönt att få till ett träningspass innan helgen i alla fall.
Tisdag och onsdag regnade och åskade det en hel del, dessutom så var det fullt upp med att fixa ihop utrustningen igen efter VM. Torsdag(igår) kom jag äntligen ut på cykeln igen. Det blev en runda runt Köla på Tarmacen. Det är tur att jag har kvar det cykeln så att man har något att cykla på. Det blev inte något speciell träning utan jag bara cyklade på. När jag försökte att trycka på så fanns det inte så mycket power i kroppen. Men nu går ju säsongen mot sitt slut så det kanske inte är så mycket mera att hurra för egentligen. I dag reser jag och Annika till Värnamo för finalen i Master-cup vilket är säsongsavslutningen.

UCI Gran Fondo Poznan Linjeloppet

Äntligen är det dags att tävla igen. Idag är det linjeloppet som står på programmet. Under veckan har jag varit förkyld och är det fortfarande men nu känns det bättre än de tidigare dagarna i alla fall. Vi åker tidigt bort till starten och hittar våra start fållor. Andreas startar ju långt före mig så jag har gått om tid att förbereda mig innan jag går in i fållan. Snart dyker även de andra Svenskarna upp som skall vara med och tävla och nu står vi alla längst fram. Själva startproceduren var verkligen omständlig här. Vi börjar med att gå in i den första fållan, när det är nästan fyrtio minuter kvar till start så öppnas fållan och det är värdens race till nästa fålla. Framför oss står nu segrarna i de olika kvalen plus regerande världsmästaren. Dessa får snart ge sig av medan vi får stå kvar i minst fem minuter. När de sedan släpper iväg oss så ser vi snart att det är ytterligare en fålla innan vi kommer att få starta, men nu är vi i alla fall framme vid kilometer O.
Äntligen så går starten och vi är iväg på VMs linjelopp 2019. Jag tar mig snart framåt i fältet och lägger mig runt femte plats. Men efter ett litet tag så går jag fram och kör på. Vilken känsla att få ligga längst fram i huvudfältet på motorvägen med en cykel och ut genom staden i 50 km/h, och med hela startfältet bakom sig. Jag går ner lite i intensitet för att få fram någon annan, och det dröjer inte. Snart är det två Belgare som kör ganska så hårt. Efter ca nio kilometer så svänger vi höger, vägen blir smalare och fältet sträcks ut till ett långt band. Jag och Håkan Persson sitter ganska så högt uppe i fältet, men Krister Bergström sitter längst framme hela tiden. Vägen svänger fram och tull baka på den dåliga asfalten men snart är vi ute på lite bättre underlag igen. Vi går nu in på en ännu smalare väg och vi skall just svänga höger när cyklisten framför mig inte kan bestämma sig åt vilket håll han skall gå, tillslut så klipper han naturligtvis mitt framhjul. Jag far i asfalten handlöst. Jag kommer snabbt upp på fötter och slänger mig på cykeln bara för att konstatera att framhjulet inte snurrar. Fort bort med bromsen och bryta bort bromsarmarna. En meter gick det kanske innan det var totalstopp igen!! just som jag konstaterar att det gått av ett antal ekrar i framhjulet så passerar de sista cyklisterna i tätgruppen, surt? ja naturligtvis är det surt. För om inte ekrarna gått av så är det inte så säkert att kontrollen av den polska asfalten betytt så mycket. Men nu är jag ensam kvar ute på den polska landsbygden med en cykel som jag måste bära hem. Efter tio minuters promenad så möter jag en kille på en fyrhjuling. Jag stoppar killen och frågar om han vill ta mig tillbaka till Poznan men då säger han att han måste följa den sista cyklisten på den korta banan. Men om jag väntar någon minut så kommer det en enormt stor buss och hämtar upp dig. Jo jo tänkte jag, en stor buss. Rätt som det var så kommer det en enormt stor turistbuss som stannar till, ut ur bussen hoppar det en jätteglad pols cyklist och ropar "powitanie" sen skrattar han och säger på engelska Welcome aboard the crash bus. Här tillbringade jag resten av resan in till målet i Poznan, drygt fyra timmar senare var bussen knôkfull av cyklister som kraschat.