Äntligen är det dags att tävla igen. Idag är det linjeloppet som står på programmet. Under veckan har jag varit förkyld och är det fortfarande men nu känns det bättre än de tidigare dagarna i alla fall. Vi åker tidigt bort till starten och hittar våra start fållor. Andreas startar ju långt före mig så jag har gått om tid att förbereda mig innan jag går in i fållan. Snart dyker även de andra Svenskarna upp som skall vara med och tävla och nu står vi alla längst fram. Själva startproceduren var verkligen omständlig här. Vi börjar med att gå in i den första fållan, när det är nästan fyrtio minuter kvar till start så öppnas fållan och det är värdens race till nästa fålla. Framför oss står nu segrarna i de olika kvalen plus regerande världsmästaren. Dessa får snart ge sig av medan vi får stå kvar i minst fem minuter. När de sedan släpper iväg oss så ser vi snart att det är ytterligare en fålla innan vi kommer att få starta, men nu är vi i alla fall framme vid kilometer O.
Äntligen så går starten och vi är iväg på VMs linjelopp 2019. Jag tar mig snart framåt i fältet och lägger mig runt femte plats. Men efter ett litet tag så går jag fram och kör på. Vilken känsla att få ligga längst fram i huvudfältet på motorvägen med en cykel och ut genom staden i 50 km/h, och med hela startfältet bakom sig. Jag går ner lite i intensitet för att få fram någon annan, och det dröjer inte. Snart är det två Belgare som kör ganska så hårt. Efter ca nio kilometer så svänger vi höger, vägen blir smalare och fältet sträcks ut till ett långt band. Jag och Håkan Persson sitter ganska så högt uppe i fältet, men Krister Bergström sitter längst framme hela tiden. Vägen svänger fram och tull baka på den dåliga asfalten men snart är vi ute på lite bättre underlag igen. Vi går nu in på en ännu smalare väg och vi skall just svänga höger när cyklisten framför mig inte kan bestämma sig åt vilket håll han skall gå, tillslut så klipper han naturligtvis mitt framhjul. Jag far i asfalten handlöst. Jag kommer snabbt upp på fötter och slänger mig på cykeln bara för att konstatera att framhjulet inte snurrar. Fort bort med bromsen och bryta bort bromsarmarna. En meter gick det kanske innan det var totalstopp igen!! just som jag konstaterar att det gått av ett antal ekrar i framhjulet så passerar de sista cyklisterna i tätgruppen, surt? ja naturligtvis är det surt. För om inte ekrarna gått av så är det inte så säkert att kontrollen av den polska asfalten betytt så mycket. Men nu är jag ensam kvar ute på den polska landsbygden med en cykel som jag måste bära hem. Efter tio minuters promenad så möter jag en kille på en fyrhjuling. Jag stoppar killen och frågar om han vill ta mig tillbaka till Poznan men då säger han att han måste följa den sista cyklisten på den korta banan. Men om jag väntar någon minut så kommer det en enormt stor buss och hämtar upp dig. Jo jo tänkte jag, en stor buss. Rätt som det var så kommer det en enormt stor turistbuss som stannar till, ut ur bussen hoppar det en jätteglad pols cyklist och ropar "powitanie" sen skrattar han och säger på engelska Welcome aboard the crash bus. Här tillbringade jag resten av resan in till målet i Poznan, drygt fyra timmar senare var bussen knôkfull av cyklister som kraschat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar