Cykel säsongen 2019

Ja så har ytterligare en cykelsäsong passerat, blev den som man trodde? Bättre, sämre eller något mitt i mellan? Det grymma i idrottens värld är att marginalerna är ruskigt små, utan undantag vilken idrott det än gäller. Därför gäller det att vara väl förberedd på det mesta som kan hända. Vill man vara lite inne så säger man att man har en "game plan". Jag har ingen sådan, utan händer det något på resans gång, ja då tar jag ett beslut utifrån just det inträffade. Ibland blir det bra, ibland mindre bra. En av mina bästa styrkor som idrottare är just att gå vidare, inte gå runt och gräma mig för saker som inte går som jag tänkt mig eller saker som jag ändå inte kan påverka. Framför allt inte låta ett misstag påverka mig mentalt.
Mitt stora mål 2019 var ju VM i Polska Poznań. I september 2018 började äventyret mot VM. Då var jag i Poznań för allra första gången. Jag åkte dit dels för att försöka att kvala in till VM, men också för att om möjligt få känna på banorna och miljön i Polen. Kvalet gick bra och jag kvalificerade mig i både tempo som linjeloppet. Väl hemkommen från Polen äventyret så började det stora jobbet med planering av träning och tester. Det mesta av planeringen har jag gjort själv men testerna har idrottslabbet i Linköping stått för. Dan Davis på idrottslabbet har varit rak och ärlig i sina uttalanden om vad jag bör träna på och vad jag inte behöver lägga så mycket energi på. Jag petade ihop ett träningsprogram på femtio veckor med inriktning på just Poznań efter att ha gjort första testen hos Dan. Senare under våren så gjordes också uppföljningstester hos Dan. Men året innehöll också andra tävlingar, så som Master-cupen, SM och Nordiska mästerskapen. Dessa tävlingar ingick som en form av förberedelser inför VM.

Master-cupen 2019.

Master-cupen 2019 har haft ett färre deltagare antal än tidigare år. Vad detta beror på är svårt att säga men vill man ha cupen kvar så måste man höja antalet deltagare.

Tittar jag på den klubben som jag representerar Skoghalls CK Hammarö så är det helt obegripligt att gå från en av de mest aktiva klubbarna i master-cupen till en förening med ett fåtal deltagare på bara något år. Då skall man också veta att de tidigare deltagarna i cupen tränar mera än någonsin. Vill man visa upp klubben så måste man ta ett krafttag när det gäller detta. När jag en gång gick till Skoghalls CK Hammarö var det just för att det var en förening som ville engagera sig i tävlings cykling och att tävla tillsammans, idag är det mera en motionsklubb. Nu är det ingen fel i det snarare tvärtom, det är bra med nya medlemmar som kommer in i klubbarna och cykla för motions skull. Men de som tävlat tidigare och som fortfarande tränar hårt var är dom när tävlingssäsongen rullar? Inte tror jag väl att de tränar hårt för att vinna ett motions lopp, eller?

Min egen säsong i master-cupen har varit väldigt mycket bättre än förra året. Den har framför allt varit mycket jämnare, inga djupdykningar som jag hade ett flertal av ifjol. Tempodelen av cupen började väldigt bra tidigt i våras. Mot slutet av säsongen så körde både Håkan Samuelsson och Krister Bergström också riktigt bra, så det blev hårda och tajta dueller. Men till slut så tog jag hem tempocupen 2019. Även linje cupen gick mycket bättre än tidigare år. Här var det bara någon tiondels sekunds skillnad mellan en första och en andra plats. Hade jag vunnit sista racet i Värnamo, ja då hade jag också vunnit linje cupen. Nu vann suveräne Krister Bergström GP loppet i Värnamo och därmed blev jag förpassad till en andra plats i linje cupen. Den totala cupen 2019, tempo+linje vann jag före Krister Bergström och Håkan Samuelsson.

Svenska mästerskapen.

Delat SM tyckte tydligen SCF är framtiden, det kommer att bli många fler som kör tempo t.ex sa Stefhan Klang på SCF. Men då har han inte rådfrågat mastercyklisterna. På ett möte senare under året var det ingen som tyckte att det var något bra med delat SM.

Båstad stod som arrangör för linje SM. Det var samma bana som man körde linje SM på ifjol. Den brutala tarabacken hade inte blivit snällare. Jag körde bra här ifjol och jag körde bra här i år också. Tillsammans med Krister Bergström gick vi loss i backen och gjorde upp på upploppet. Krister vann guldet och jag tog silver för andra året i rad.

Tempot gick ju senare under året och då i Lekeryd Jönköping. En bana som jag innan tävlingen var väldigt skeptisk till och undrade mer än en gång hur man tänkt när man kör på en rundbana. Problemet som jag såg innan tävlingen var att vi skulle köra två varv och på det viset vara en massa cyklister ute på banan samtidigt. Så blev det nu inte eftersom man startade i block. Själva loppet var nog årets bästa tempolopp från min sida. Jag höll ett riktigt bra tryck under hela loppet och tog SM guldet före Håkan Samuelsson och Roger Anund.

Nordiska master mästerskapen.

I år var det Finlands tur att anordna nordiska mästerskapen och det genomfördes på Åland. Jag kom till NM efter att ha kraschat våldsamt på träning och med en lättare förkylning. Men jag visste att formen var riktigt bra och som tur var så var förkylningen av den lättare sorten. Tempoloppet kördes på en relativt platt bana men med en hel del öppna områden där vinden blev ett bekymmer för många. För egen del så tyckte jag att den inte var så himla besvärlig och körde ett ganska så bra tempolopp som resulterade i en andra plats. Att ha blivit slagen av Jan Bodin från Norge såg jag inte som ett nederlag, Jan är en mycket stark tempocyklist. Dagen efter så var det dags för linjeloppet. I H-60 landslaget har vi två av världens bästa spurtare så vi var egentligen inte speciellt oroliga för hur det skulle gå. Min uppgift blev att bevaka Jan Bodin och se till att han inte gick iväg ensam. I stället var det jag som gick, redan efter tre kilometer så gick jag. Tack vare bra samarbete i landslaget så bevakade Krister Bergström, Stig Andersson Plate och Håkan Samuelsson klungan så att ingen kunde gå ifatt mig. Jag kunde defilera in i mål som segrare och Krister tog klungspurten före Stig. Ett lyckat mästerskap som slutade med ett guld och ett silver.

UCI Gran Fondo Poznan Polen.

Hur gick VM då?
Ja inte gick det som jag tänkt i alla fall. Någon vecka innan VM så kraschade jag illa på en träningsrunda. Allt verkade vara okej, men man blir ändå lite påverkad av en sån kraftig krasch som det här var dessutom drog jag på mig en lättare förkylning lagom till Nordiska mästerskapen på Åland. För att liksom spetsa formen maximalt de sista dagarna så körde jag nog lite gran över vad kroppen tålde, och reaktionen blev en ny förkylning och den här gången var den kraftig och precis lagom till VM tempot. Jag körde tempot och med ganska hyggliga siffror ändå, men var totalt slut när jag gick i mål. Min målsättning var att kunna komma av de tio bästa, nu slutade jag på en trettonde plats i stället. Förkylningen påverkade nog inte själva resultatet. På ett så kort tempo som 20 km så påverkas man inte så mycket, det är mera återhämtningen som tar lite längre tid.

Inför linjeloppet så fick jag nu några dagars vila och jag kände mig plötsligt mycket bättre. Såg fram emot linjeloppet med stor spänning faktiskt. Jag kände ju till banan sedan tidigare och visste att man måste ligga långt framme i klungan hela tiden, så blev det också till en början. Första milen gick riktigt fort och när vi svängde av motorvägen och in på en mindre väg så låg jag runt 15-20 plats i klungan, en perfekt plats tyckte jag då. Men redan efter två mil så var VM äventyret 2019 slut. Killen just framför mig kan inte bestämma sig utan svänger fram och tillbaka inne i klungan, resultatet blir tillslut att han klipper mitt framhjul. Jag går i asfalten med resultatet skrubbsår och ett förstört framhjul. Det är just det förstörda framhjulet som sätter stopp för vidare VM äventyr. Med tre avkörda och två krökta ekrar så är det omöjligt att fortsätta trots att jag rent fysiskt skulle kunnat gjort det. Det skall också sägas att ansvaret för min vurpa är helt och hållet mitt eget, jag borde ha haft mera marginal och skyller inte på killen framför, han har ju inte ögon i nacken.
Summeringen av VM 2019 blir den att rent sportsligt var det ingen höjdare men däremot upplevelsen att tillbringa en vecka i Polen med familjen var riktigt trevligt och en ögonöppnare för egen del. Man skall inte ha så många förutfattade meningar om andra länder, Polen var ett supermodernt land.