Klockan ringer ilsket fem på morgonen. Dags för frukost, för redan halv sju går bussen in till Albi och den sista tävlingen i detta VM. Jag startar klockan 09:05 men tycker att det är skönt att vara där i tid, så för min del är det bara bra att de andra startar före mig. Vi slussas in i en fålla och det är ett krig om att få stå längs fram. Faktisk sånt krig att här sker den första kraschen!
Starten går och vi har en master MC framför oss i ca 3 km allting verkar ha gått bra och jag sitter långt fram i klungan. Precis när mastern släpet oss så går en polack och en belgare. Jag jagar ifatt dom och slår sedan av. När klungan kommer upp i ryggen på oss så klämmer jag till. Tyvärr så blir jag ensam i attacken och det är 150 km kvar av tävlingen. Jag rullar på i alla fall i fall någon skulle anslutna från klungan. Efter ca 15 km så är klungan ifatt mig. Då går en portugis med Stefan Khul på rulle.
Jag sätter mig tillrätta i klungan och vilar lite. Men vilan blir kortvarig. Farten är ojämn och hela tiden är det många som trycker på bakifrån. Vi är nästan 250 startande så klungan är riktigt stor. Efter sex mil så går vi in i banans längsta stigning. Jag sitter inte speciellt bra till i början av stigningen, men jag försöker att tänka positivt och tror att jag kan jobba mig uppåt i fältet. Jag hittar Jan Bodins bakhjul och sätter mig där för här vet jag en som är stark. Mycket riktigt, när vi når toppen så sitter vi med längst fram. Vi har också hämtat in Stefan och portugisen som gick i utbrytning lite tidigare.
Banan böljar upp och ner, in i väldigt trånga byar och häftiga utförs körningar. När vi avslutat banans andra långa klättringen så har vi kört 100 km, här har vi i skoghalls CK en egen langnings station. Ett tag var de nog hela startfältets langare, de fick verkligen slita hund i värmen. Annika langade en vattenflaska och en gel åt mig. För första gången någonsin så har jag druckit två halva flaskor på tio mil! Vi är nu bara ca 30 man kvar i första klungan. Vi är fortfarande två svenskar kvar i täten, men nu börjar det tuffa backarna göra sig påminda. När det återstår ca 3 mil så kommer nästa knäppa på en kilometer. Mitt i backen känner jag att nu, nu är det kört. Jag är tvingad att släppa och ta mitt tempo. In med mera gel och vatten. Jag tycker att jag återhämtar mig hyggligt och ser snart ryggen på några med gula nummerlappar. Med två mil kvar kör jag ikapp några fransmänn i min klass. De lägger sig på mitt hjul och vägrar gå fram och hjälpa till med dragjobbet. Jag tröttnar snart på de tre “baguetterna” och ber dom hjälpa till, men nej. Då stöter jag till i en backe men de sitter kvar på hjulet. Nu blir jag jävligt gubbgrinig så jag skriker till den ena baguetten att antingen hjälper de till annars kan de dra åt helvete. Sedan sätter jag in en ännu hårdare stöt och baguetterna möglar. In mot målet i Albi kör jag om ytterligare några i min klass och går i mål som 18e man på VM linjet över 155 kilometer.
Tyvärr så har jag ingenting att skylla på. Cykeln fungerade, vädret var skönt, busen i näsan blåste jag ut före start. Det fanns bare ett problem, det var sjutton stycken cyklister som var bättre än mig idag. Jag är otroligt nöjd med mitt lopp och har fått ut precis allt ur kroppen idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar