Halvvättern 2018

Halvvättern 2018 var från början tänkt som ett perfekt träningstillfälle. Ett distanspass i lagom mak. Så blir det nu inte! För några dagar sedan så fick jag ett samtal av en kompis som frågade om jag hade lust att köra halvvättern. Ja, jag har anmält mig redan sa jag. Hur har du tänkt köra? skall du bara åka igenom eller, vill du åka riktigt fort? Öhhh...det har jag inte tänkt så mycket på, utan bara som ett träningspass, men vad menar du? får jag ur mig till slut.
"Nja...det är så här börjar han" Redan då borde jag ha anat ugglor i mossen.
Det är ett gäng cyklister som vill åka riktigt fort på halvvättern och jag tänkte fråga om du vill hänga på, du skall ju ändå köra, så? Hänger du med?  Hmmm.... ja'a, jo det kan jag väl göra, hör jag mig själv säga utan att tänka. Va bra säger han. Det är bara att byta startgrupp, du är ju redan anmäld, eller hur?
Förresten säger jag, hur snabbt är snabbt? (jag hör ju med ens vilken jävla dum fråga det blev) Men innan jag hunnit tänka klart så kvittrar det i telefonen, "banrekord" 😚.
Fa'n tänker jag, där rök det ett stilla distanspass, att jag aldrig kan hålla tyst. Men å andra sidan så får jag ju ett maxpass i ställ. Ju mer jag tänker på det ju trevligare tycker jag att det skall bli. Gruppens namn är Fenix och består av en härlig blandning av cyklister från mellansverige. Ska man kunna bidra med något i den här gruppen så måste man vara tränad. Så det är lika bra att gå ner i källaren till monarken igen.