Tour of Ayrshire Gran Fondo

Idag är det Gran Fono som skall köras. Vi startar ihop med 45-49 och 50-54. Vi som är äldre får stå längst bak i startledet. Kallt som attan är det och blåser som bara den. Starten går och jag tar mig väldigt fort fram till spets.  Jag har inte tänkt bli avställd bara för att någon är i vägen. Det blir köra av med en endaste gång,  men hela tiden ligger jag långt fram.  Vinden är besvärlig och kommer mestadels från sidan. Efter ca två mil så svänger vi nästan 180°inne i en ny.  Direkt in över en smal stenbro och upp i en backe som är 1600 meter och 7-8% lutning. Jag ser till att jag är längst fram i ingången av backe och till min förvåning är det ingen som går om. Efteråt fick jag reda på att jag spräckte stora delar av fältet här. Men största delen åker av när vi kommer upp på toppen av backen och möts av en ruskigt hård motvind. Jag tycker att det går riktigt tungt,  men tydligen tycker de andra det också. För när vi kört ett tag så är vi nog bara 15-20 cyklister kvar. Dessutom är det bara tre kvar inklusive mig själv i min startgrupp. Vi är dock bara fyra stycken som drar rut på de andra och jag börjar bli lite smått gubbgrinig. Det bli ännu värre vind när vi är på högsta punkten och det bara är de skottska herdarna som skydd!
När vi kört i 70km så får jag nog. Klämmer i en tung jävla växel och bara drar, jag fick med en kille i min åldersgrupp. Vad jag inte viste var att vägen svänger och vi får medvind! Hastigheten går från 25-30 km/h till 60-70 km/h. Vi kör så här ett tag med snart märker jag att killen är helt jävla slut. De andra kommer snart tillbaka men gruppen har minskat betydligt. Vi är nu ca:5st, ja jag skriver ca: för hela tiden kör vi om folk som startade före oss och dessa försöker att hänga på. När  det är 15 kilometer kvar så kommer vi till en ganska seg backe. Vi är nu bara två kvar i min åldersgrupp och killen går om mig i backen. Men vi har varit där och rekat tidigare så jag vet att det snart kommer en till. Jag sätter mig på hans hjul och när vi når den andra backen så åker jag upp på sidan av honom och tittar på'n. Han funderar nog vad i hela fridens dagar jag är för en filur.  Efter detta så går jag aldrig om honom något mera. Hela tiden på hans hjul ändå in i spurten. Tyvärr så är mina ben så fulla av mjölksyra att jag förlorar spurten med en cykellängd. Men vilken helg jag har haft i Kilmarnock! En seger och en andra plats vittnar väl om att jag har gjort något rätt under vintermånaderna.
Ännu mer fantastisk blev helgen när alla Värmländska cyklister som reste till Skottland kan kvitera ut en VM biljett. Olof Hagliden OK Tyr,  Johan Fryksenius,  Andreas Rundquist och Sarah Carling alla från skoghalls CK Hammarö.

Tour of Ayrshire Chrono

Vaknar klockan halv fem, klarvaken. Idag smäller det på riktigt. Jag är lite orolig för att det skall bli regn idag. Vädret är grått och lite blåsigt när vi tar oss upp till startområdet.  Jag och Sarah blir ordentligt ompysslade av Åsa och Andreas. Deras stöd är obetalbar. Det är helt fantastiskt att ha någon som fixar allting runt omkring, kläder, vatten, tider som skall passas.. m. m..
Just innan jag skall starta så börjar det regna lite grann. Inte mycket men såpass att startrampen blir hal som såpa. Folk har stora problem med att bara komma upp på den.
Nu är det dax, äntligen greppar startern om sadelstolpen och säger att det är okej. När jag sätter mig på cykeln så håller han på att tappa taget och för ett ögonblick spred sig paniken i hela kroppen. Men nu är det  min tur,  jag ställer mig upp när de säger "fem sekunder " trycker till på pedalerna och jag åker på sladd av startrampen! Jag vet att jag skall ta det lugnt i första  riktiga kurvan och den första rondellen som förövrigt ligger i botten av en utförsbacke. Äntligen nu är jag på gång. Jag tittar på datorn och ser att jag ligger väl mycket över mitt normala watt värde. Men jag ser också att jag tar på killen framför mig. Jag börjar nu passera folk som startat före mig. Eftet fyra kilometer så byter vi väg in på en smal och krokig väg. Medvinden gör att hastigheten är hög när jag går in i två skarpa kurvor med skymd sikt och som avslutas med en liten trång stenbro. Här ligger en cyklist i vägen, tydligen har han gått på för hårt och hamnat i en häck. Jag klarar mig och kan gå på bra igen. Hela tiden passerar jag nu cyklister, samtidigt som jag nu bara är  tio sekunder efter killen som startade före mig. Jag har  ju riktigt bra koll på "mitt" lopp tycker jag. Bra wattsiffror gör att jag känner mig positiv inombords. Jag trycker mig förbli killen som startade före mig och ökar takten ytterligare lite. Vid en by som heter Moscow viker vi höger och in på en mindre väg med dålig asfalt. Plötsligt så känns inte asfalten lika dålig som när vi åkte ingår. Allting känns bra men plötsligt dyker det upp en cyklist bredvid mig. Killen som startade just före mig är på väg tillbaka. Men när  jag ser det så kontrar jag i den sista lilla uppförsbacken som tillslut tar oss ner mot målet i Kilmarnock. Jag kramar ut det sista ur benen de sista metrarna ner mot målet och går imål på 28:26.
Nu börjar en lång väntan. Inne i race centret rullar namnen på de tre första i varje klass,  ända upp till 40-45!
Plötsligt blir det aktivitet runt oss,  det kommer fram en kille från England, Michael Cross. Michael gratulerar mig till segern i klassen, och det visar sig att det var han som startade 30 sekunder före mig. Även Steve Burrows kommer fram och gratulerar, jag vet inte riktigt vad jag skall tro! Ingenting har kommit upp på storbilds skärmen ännu. Andreas kommer nu fram och visar en bild i telefonen. Den visar podiet i M 55-59, mitt namn står överst!  Äntligen! Men för att vara riktigt säker så går jag själv dit och kollar,  ja banne mig. Jag har vunnit, nu bryter jublet ut både inombords och utombords.
Efter att ha varit på hotellet och duschat beger vi oss tillbaka till race centret för prisutdelningen. Jag har tagit med en cykeltröja men är annars klädd i Jeans.  Det ses inte med blida ögon! Det är ingen nattklubb säger en kille i organisationen.  Andreas fixar snabbt som ögat fram ett par cykelbyxor som jag drar på mig. Det är ju inte bara äran och medalj man får som segrare, man får också en tröja som visar att man är vinnare av tävlingen.
Vilken dag det blev,  men  nu är den slut. Imorgon är det ett riktigt tuft landsvägs kopp som skall köras.

Test av TT banan i Kilmarnock.

En något gråkall morgon i Kilmarnock Skottland står jag Sarah och Andreas vid starten på tempobanan och väntar på Fryksenius och Hagliden. En lokal reporter/fotograf kom fram och börjde prata.  Efter ett tag så frågade han var vi kommer ifrån. När vi talade om att vi kommer ifrån Sverige så blev han väldigt pratsam. Johan och Olof dyker inte upp och vi börjar fryss så vi bestämde att dra iväg.
Banan är ungefär så som jag trodde att den skulle vara,  lite gropigare bara. På en del ställen är det riktigt djupa gropar i asfalten. De första fyra kilometrarna efter starten går det uppför. Sedan blir det ett vägbyte och några tvära kurvor och över en smal stenbro innan det går uppför igen. Vid en ort som heter Fenwick tar man av till höger och det bär uppför återigen. Vid Waterside känns det som om man nått högsta punkten, här tar man höger ner mot en ort som heter Moscow.  Härifrån är nu asfalten något hålig och besbärlig i någon kilometer. Vid Grassyards Road tar än till Vänster ner mot Kilmarnock och in i mål.

Avresa till Kilmarnock i Skottland.

Tidig morgon, klockan är närmare 04:00 och jag är på väg till Gardemoen för att ta ett flyg till Skottland. Jag åker inte ensam utan tillsammans med klubbkompisarna Sarah Carling, Andreas Rundquist och hans sambo Åsa Blideskär. Vi är nämligen anmälda till VM-kval i Kilmarnock Skottland. När vi kommer fram så finns sedan tidigare redan Johan Fryksenius också på plats där.

Vi reser från ett något gråkallt Oslo(-5°) via Köpenhamn till Edinburgh. Andreas har hyrt en minibuss som vi skall ta oss till Kilmarnock med. 

Jag kommer att köra bägge kvalen, både tempot och linjeloppet. Vilket gör att packningen är något stor! Två stora cykelväskor och en stor resväska också Sar….handbagage.

För att kvala in till VM så måste man vara av de 25% bästa i sin åldersgrupp! Kan bli svårt det! Men å andra sidan så skall ett kval vara tufft. Går man inte vidare så har man förmodligen ingenting på VM att göra, förutsatt att man inte drabbas av några tekniska missöden(punktering, kedjebrott eller kracher).

Efter förra helgens framgångar i Barsebäck så ökar ju det egna trycket på att prestera bra. Men man måste också vara realistisk. Det finns en himla massa bra brittiska cyklister, dessutom kommer det någon från Belgien också. 

Cykelförbud!

Äntligen måndag morgon, arbetarnas riktiga högtidsdag. Tänk att äntligen få snöra på sig stålkängor, ta unikaboxen under armen och nästan springa iväg till arbetet..... NOOOT!!!!
Jag känner mig trött och sliten efter drygt två veckors cyklande. Man kanske skulle börja veckan med att ringa chefen och fråga om man  kunde få ett par dagars semester? Eller? Nä, det kanske inte är så smart, jag skall ju ändå ha ledigt under senare delen av veckan. Det får helt enkelt bli så att jag går på jobbet och tar några dagars vilande från cykeln istället. Apropå cykeln ja, den kan jag egentligen packa ner i resväskan igen för på torsdag morgon klockan 07:00 så lyfter planet till nya cykeläventyr. Då gäller det att vara utvilad.