Tour of Ayrshire Chrono

Vaknar klockan halv fem, klarvaken. Idag smäller det på riktigt. Jag är lite orolig för att det skall bli regn idag. Vädret är grått och lite blåsigt när vi tar oss upp till startområdet.  Jag och Sarah blir ordentligt ompysslade av Åsa och Andreas. Deras stöd är obetalbar. Det är helt fantastiskt att ha någon som fixar allting runt omkring, kläder, vatten, tider som skall passas.. m. m..
Just innan jag skall starta så börjar det regna lite grann. Inte mycket men såpass att startrampen blir hal som såpa. Folk har stora problem med att bara komma upp på den.
Nu är det dax, äntligen greppar startern om sadelstolpen och säger att det är okej. När jag sätter mig på cykeln så håller han på att tappa taget och för ett ögonblick spred sig paniken i hela kroppen. Men nu är det  min tur,  jag ställer mig upp när de säger "fem sekunder " trycker till på pedalerna och jag åker på sladd av startrampen! Jag vet att jag skall ta det lugnt i första  riktiga kurvan och den första rondellen som förövrigt ligger i botten av en utförsbacke. Äntligen nu är jag på gång. Jag tittar på datorn och ser att jag ligger väl mycket över mitt normala watt värde. Men jag ser också att jag tar på killen framför mig. Jag börjar nu passera folk som startat före mig. Eftet fyra kilometer så byter vi väg in på en smal och krokig väg. Medvinden gör att hastigheten är hög när jag går in i två skarpa kurvor med skymd sikt och som avslutas med en liten trång stenbro. Här ligger en cyklist i vägen, tydligen har han gått på för hårt och hamnat i en häck. Jag klarar mig och kan gå på bra igen. Hela tiden passerar jag nu cyklister, samtidigt som jag nu bara är  tio sekunder efter killen som startade före mig. Jag har  ju riktigt bra koll på "mitt" lopp tycker jag. Bra wattsiffror gör att jag känner mig positiv inombords. Jag trycker mig förbli killen som startade före mig och ökar takten ytterligare lite. Vid en by som heter Moscow viker vi höger och in på en mindre väg med dålig asfalt. Plötsligt så känns inte asfalten lika dålig som när vi åkte ingår. Allting känns bra men plötsligt dyker det upp en cyklist bredvid mig. Killen som startade just före mig är på väg tillbaka. Men när  jag ser det så kontrar jag i den sista lilla uppförsbacken som tillslut tar oss ner mot målet i Kilmarnock. Jag kramar ut det sista ur benen de sista metrarna ner mot målet och går imål på 28:26.
Nu börjar en lång väntan. Inne i race centret rullar namnen på de tre första i varje klass,  ända upp till 40-45!
Plötsligt blir det aktivitet runt oss,  det kommer fram en kille från England, Michael Cross. Michael gratulerar mig till segern i klassen, och det visar sig att det var han som startade 30 sekunder före mig. Även Steve Burrows kommer fram och gratulerar, jag vet inte riktigt vad jag skall tro! Ingenting har kommit upp på storbilds skärmen ännu. Andreas kommer nu fram och visar en bild i telefonen. Den visar podiet i M 55-59, mitt namn står överst!  Äntligen! Men för att vara riktigt säker så går jag själv dit och kollar,  ja banne mig. Jag har vunnit, nu bryter jublet ut både inombords och utombords.
Efter att ha varit på hotellet och duschat beger vi oss tillbaka till race centret för prisutdelningen. Jag har tagit med en cykeltröja men är annars klädd i Jeans.  Det ses inte med blida ögon! Det är ingen nattklubb säger en kille i organisationen.  Andreas fixar snabbt som ögat fram ett par cykelbyxor som jag drar på mig. Det är ju inte bara äran och medalj man får som segrare, man får också en tröja som visar att man är vinnare av tävlingen.
Vilken dag det blev,  men  nu är den slut. Imorgon är det ett riktigt tuft landsvägs kopp som skall köras.