Flognfelts cykel blogg: Vätternrundan 2019

Det här kommer att bli en mycket spännande utmaning lite utöver det vad jag gjort tidigare. Visserligen har jag kört många av långloppen som gått både i Danmark, Norge och Sverige men aldrig på det sätt som vi nu skall köra. Vår målsättning är att försöka ta oss från Motala, runt Vättern och in i Motala igen på under sju timmar. Det förstår ju alla som kört Vätternrundan någon gång att det är ganska fort, man måste snitta ca. 43 Km/h för att klara av det. Detta innebär ju att några(ganska många) av den 300 km långa banan måste hastigheten ligga runt 50-55 Km/h för att man skall klara målet. Är det möjlig för någon på 60 år? Ja då det finns massa sextioåringar som gjort det men är det möjligt för en "köttbulle" på sextio år? ja det återstår att se.
Lördagen den 15 juni.
Kommer ner till Motala vid halv nio tiden på morgonen. Det första jag gör är att hämta ut min nummerlapp. Efter det så beger vi oss till Hallgrens plåt i Motala där det är samling kl.09:20. Här är det en genomgång av hur dagen kommer att se ut. Lagfotografering kl.10:15 lämna in depåpåsar kl.10:20 för att kl.11:50 samlas på torget i Motala.

Ett förväntansfull gäng innan starten 12:12.

Starten på resan var helt magiskt bra, allt flöt på exemplariskt även motorbytena fungerade nästan klockrent. Kändes nästan som om vi var ute på en riktigt bra träningspass. Ner till Gränna låg snitthastigheten strax över 44 km/h. Det fortsatt att rulla på bra fram tills första depåstoppet. Depåstoppet efter 12 mil gick bra och jag tror att samtliga kom med ut från depån. Men efter stoppet blev det lite rörigare gällande motorer. Det blev egentligen en salig blandning av motor ett och motor två cyklister. Trots detta så höjdes snittet ytterligare ner mot Jönköping, snittet var nu 45,5 Km/h. Efter 120 km vid Trånghalla kommer den första riktiga krisen för min del. Jag måste gå ner i svansen för att försöka vila upp mig lite. Men tvärtemot vila så är det nästa jobbigare att ligga här bak. Det är mycket på och av och det suger mera på krafterna. Det verkar vara många fler än jag som har det jobbigt för tillfället för vi blir fler och fler som ligger i svansen. Trötta cyklister gör ju så småningom misstag, och efter 220 km så händer det som man helst vill undvika. En kille går på hjul och går i asfalten. De som ligger längst fram uppfattar inte att det hänt en olycka och fortsätter i hög fart. Jag och två andra killar blir kvar ett tag hos killen som gick omkull, men när allt verkar okej med honom så drar vi iväg. För att kunna komma ifatt gruppen får vi hjälp av en bil. Precis när vi kommit ifatt ledargruppen så är det dags att gå till depåstopp nummer två. När vi går in så är redan de första på väg ut. Detta gör ju saken ännu stressigare, och naturligtvis så blir vi efter igen. Ny jakt på ledargruppen startar. Jag vinkar ner en motorcyklist så att vi skall kunna få lite hjälp. Tyvärr så har killen på MCn inte någon som helst kunskap i hur man skall köra. Ena stunden i 30 Km/h för att i nästa köra 50 Km/h. Det hela slutar med att jag bränner mig fullständigt och får ge slaget förlorat för min del. Som grädde på moset så slutar också cykeldatorn att fungera efter 230 Km. Med jämna mellanrum kommer det service bilar med cyklar på. Mer än en gång går tankarna i huvudet på att jag skall vinka till mig en sådan bil och bryta loppet, men jag är nog för trött att ens kunna fånga deras intresse. När jag kommer ut på väg 50 vid Askersund så återstår det fyra mil. Fyra kolossalt hemska mil skall det visa sig. Jag kan inte få i mig en droppe till med sportdryck, och jag har fått dubbelseende. Jag rapar sportdryck och snart övergår rapningarna i kräkreflexer. Som tur är så har jag vatten kvar i en flaska. Vid stora Hammarsundet är det en depå, där gör jag ett snabbstopp och fyller flaskorna med kallt vatten och på vägen ut ur depån greppar jag två bullar. Den första bullen är gudomlig, men den andra lägger sig som en degklump runt om i munnen. Försöker att skölja ner med vatten och då kom illamåendet tillbaka igen. Efter Medevi så har tankarna på att åka service bil försvunnit i alla fall, och tillslut så rullar jag i alla fall in i målet i Motala. Trött och utmattad men trots det på ett nytt personligt rekord, 7,33 mot tidigare 7,45 men det betyder inte så mycket egentligen. Det viktiga var att någon eller några ur gruppen Sub 7 - Östergötland - Idrottslabbet Linköping skulle klara Sub-7, och det var ett ganska stort gäng som gjorde det. Stort GRATTIS till er.