Vätternrundan 2019

Det här kommer att bli en mycket spännande utmaning lite utöver det vad jag gjort tidigare. Visserligen har jag kört många av långloppen som gått både i Danmark, Norge och Sverige men aldrig på det sätt som vi nu skall köra. Vår målsättning är att försöka ta oss från Motala, runt Vättern och in i Motala igen på under sju timmar. Det förstår ju alla som kört Vätternrundan någon gång att det är ganska fort, man måste snitta ca. 43 Km/h för att klara av det. Detta innebär ju att några(ganska många) av den 300 km långa banan måste hastigheten ligga runt 50-55 Km/h för att man skall klara målet. Är det möjlig för någon på 60 år? Ja då det finns massa sextioåringar som gjort det men är det möjligt för en "köttbulle" på sextio år? ja det återstår att se.
Lördagen den 15 juni.
Kommer ner till Motala vid halv nio tiden på morgonen. Det första jag gör är att hämta ut min nummerlapp. Efter det så beger vi oss till Hallgrens plåt i Motala där det är samling kl.09:20. Här är det en genomgång av hur dagen kommer att se ut. Lagfotografering kl.10:15 lämna in depåpåsar kl.10:20 för att kl.11:50 samlas på torget i Motala.

Ett förväntansfull gäng innan starten 12:12.

Starten på resan var helt magiskt bra, allt flöt på exemplariskt även motorbytena fungerade nästan klockrent. Kändes nästan som om vi var ute på en riktigt bra träningspass. Ner till Gränna låg snitthastigheten strax över 44 km/h. Det fortsatt att rulla på bra fram tills första depåstoppet. Depåstoppet efter 12 mil gick bra och jag tror att samtliga kom med ut från depån. Men efter stoppet blev det lite rörigare gällande motorer. Det blev egentligen en salig blandning av motor ett och motor två cyklister. Trots detta så höjdes snittet ytterligare ner mot Jönköping, snittet var nu 45,5 Km/h. Efter 120 km vid Trånghalla kommer den första riktiga krisen för min del. Jag måste gå ner i svansen för att försöka vila upp mig lite. Men tvärtemot vila så är det nästa jobbigare att ligga här bak. Det är mycket på och av och det suger mera på krafterna. Det verkar vara många fler än jag som har det jobbigt för tillfället för vi blir fler och fler som ligger i svansen. Trötta cyklister gör ju så småningom misstag, och efter 220 km så händer det som man helst vill undvika. En kille går på hjul och går i asfalten. De som ligger längst fram uppfattar inte att det hänt en olycka och fortsätter i hög fart. Jag och två andra killar blir kvar ett tag hos killen som gick omkull, men när allt verkar okej med honom så drar vi iväg. För att kunna komma ifatt gruppen får vi hjälp av en bil. Precis när vi kommit ifatt ledargruppen så är det dags att gå till depåstopp nummer två. När vi går in så är redan de första på väg ut. Detta gör ju saken ännu stressigare, och naturligtvis så blir vi efter igen. Ny jakt på ledargruppen startar. Jag vinkar ner en motorcyklist så att vi skall kunna få lite hjälp. Tyvärr så har killen på MCn inte någon som helst kunskap i hur man skall köra. Ena stunden i 30 Km/h för att i nästa köra 50 Km/h. Det hela slutar med att jag bränner mig fullständigt och får ge slaget förlorat för min del. Som grädde på moset så slutar också cykeldatorn att fungera efter 230 Km. Med jämna mellanrum kommer det service bilar med cyklar på. Mer än en gång går tankarna i huvudet på att jag skall vinka till mig en sådan bil och bryta loppet, men jag är nog för trött att ens kunna fånga deras intresse. När jag kommer ut på väg 50 vid Askersund så återstår det fyra mil. Fyra kolossalt hemska mil skall det visa sig. Jag kan inte få i mig en droppe till med sportdryck, och jag har fått dubbelseende. Jag rapar sportdryck och snart övergår rapningarna i kräkreflexer. Som tur är så har jag vatten kvar i en flaska. Vid stora Hammarsundet är det en depå, där gör jag ett snabbstopp och fyller flaskorna med kallt vatten och på vägen ut ur depån greppar jag två bullar. Den första bullen är gudomlig, men den andra lägger sig som en degklump runt om i munnen. Försöker att skölja ner med vatten och då kom illamåendet tillbaka igen. Efter Medevi så har tankarna på att åka service bil försvunnit i alla fall, och tillslut så rullar jag i alla fall in i målet i Motala. Trött och utmattad men trots det på ett nytt personligt rekord, 7,33 mot tidigare 7,45 men det betyder inte så mycket egentligen. Det viktiga var att någon eller några ur gruppen Sub 7 - Östergötland - Idrottslabbet Linköping skulle klara Sub-7, och det var ett ganska stort gäng som gjorde det. Stort GRATTIS till er.

Ganska så slutkörd men framme i Motala till slut.

Därför kan du inte äta som en elitidrottare!

Mycket intressant läsning i dagens https://www.svt.se/sport/artikel/lista-darfor-kan-du-inte-ata-som-en-elitidrottare


Det finns mycket som skiljer en motionär och en elitidrottare åt. Bland annat hur man ska äta. Kost- och idrottsforskaren Filip Larsen reder ut varför du inte kan äta som en elitidrottare.

1.Motionären kan inte vräka i sig fett och socker
Mängden fett och socker som en elitidrottare behöver äta för att täcka energibehovet, är mycket större än för gemene man. En elitidrottare kan ofta behöva äta 5000kalorier per dygn jämfört med ca 2000 kalorier för en person som inte tränar, för att göra det måste de nästan äta söta och feta produkter. Att äta fiberberikade eller lightprodukter tar helt enkelt för mycket plats i magen. Man har mycket större marginaler som elitidrottare. Man kan säga att elitidrottarna är en av få grupper som inte som behöver följa kostråden, utan de är riktade till gemene man.

2.Motionären behöver inte kolhydratladda
Ibland kan man se motionärer som kolhydratladdar inför ett femkilometerslopp. Det behövs inte, muskelns förråd av kolhydrater räcker ändå. Tränar man t.ex. medelintensiv aerobics 1 timme tre gånger i veckan, ökar energiomsättningen bara ca 10% sett över hela veckan jämfört med någon som inte tränar alls. Det är först när man kommer upp på elitidrottsnivå som man märkbart behöver äta större portioner eller fler mål.

3.Motionären behöver sällan kosttillskott
De som elitidrottar kan ha ett större behöv av att ta ett kosttillskott på grund av sin hårda träning. Till exempel järn, d-vitamin och magnesium går åt i större mängder hos elitidrottare. Ett sådant behov finns i stort sett inte hos en frisk person som inte tränar så mycket.

4.Motionären behöver inte salttillskott
Även om du får kramp under ett lopp eller på natten efter ett hårt träningspass, är det ytterst osannolikt att det är saltbrist. Risken för saltbrist är bara förhöjd under långa, hårda träningar på hög nivå, när man svettas flera liter. För motionärer har kramp oftast inget med saltbrist att göra, utan beror oftare på att muskeln är ovan vid att jobba så hårt helt enkelt.

Masterrådet.

Men hualigen! vilket jobb de lägger ner killarna och tjejerna i masterrådet. Redan innan vi ens hunnit till mitten av december så har masterrådet kommit ut med hela swe-cup programmet för 2018.
En del nya tävlingar har tillkommit vilket kryddar programmet lite extra. Masters-Cup 2018 består av en tempocup, en linjecup samt en totalcup. Det preliminära programmet för 2018 ser ut som följer. 


14/4:  Örestads tempo

15/4:  Örestads linje

21/4:  Götenetempot

22/4:  Kinnekulleloppet
28/4:  Frykdalens 3-dagars tempo
29/4:  Frykdalens 3-dagars linje

12/5:  Mälarcupen 2-dagars tempo

13/5:  Mälarcupen 2-dagars linje

19/5:  Wänershof GP

20/5:  Wänershof Linje

1/6:　SMACK Arlanda Test Track Race

2/6:    Kringelloppet
3/6:　Falkenloppet

30/6:  Gottne tempo

1/7:    Gottne linje

1/9:    Svanesunds tempo

2/9:    Svanesunds linje

8/9:    Preliminärt cupavslutning – arrangör ej klar

9/9:    Preliminärt cupavslutning – arrangör ej klar

Förutom swe-cupen så har man också förlagt SM till ett gemensamt ställe för allihop. På en vecka så skall alla klasser köras, vilket är ett jättebra initiativ. Det verkar dessutom som om mastertävlingarna går under veckan vilket gör att man också får chansen att kvaltävla i Holbaek inför VM i Varese.

Vecka 25:   SM Masters Båstad

23-24/6:     Kvaltävling i Holbaek, Danmark, till Gran Fondo VM

4-5/8:         NM Masters, Ås, Oslo, Norge

30/8-2/9:    Gran Fondo VM i Varese, Italien

Återigen bra jobbat masterrådet, vilken tur att vi veteraner har er.

Swe-cup Örestadstempot.

Tidig fredags morgon och på väg igen.  Den här gången är det till Barsebäck och swe-cupen. Jag har faktiskt ordagrant bara bytt resväska. Vi kommer att mellanlanda i Säffle hos Stefan och Sivan för att bli upplockade av Andreas Rundquist och Stefan Blomqvist. Trevligt med lite ressällskap.
Klockan tio rullar vi ut ur metropolen Säffle. Vädret är lite småkyligt men solen lyser i alla fall. Ju längre neråt landet vi kommer, ju sämre blir vädret. Lagom tills vi kommer ner mellan Ängelholm och Helsingborg så börjar det regna.  Vi tänkte oss att köra tempobanan på cykel efter att vi installerat oss, men blåsten och regnet gjorde att vi valde att göra det med bussen i stället.
Swe-cup 1 Örestadstempot.
Nästa startande nr:155 Flognfelt Skoghalls CK Hammarö, ropar startern upp. 12:35 ger jag mig iväg på årets första Swe-cup lopp, Örestadstempot. En minut före mig startade den regerande Svenska mästaren Martin Collander från Mölndals CK, ett perfekt läge att ha om man nu orkar med i Martins tempo.
Första kilometern är i stark medvind och jag missbedömer farten in i första  vägkorsning lite! Med alldeles för hög fart håller jag på att köra rakt in i en refug. Jag klarade refugen med ett nödrop bara för att träffas som en klubba av motvinden. För blåser gör de, riktigt friska vindar. Men inte besvärliga. För vinden är ganska så konstant och den kommer ganska så rakt framifrån på vägen ut. Det gäller bara att acceptera att hastigheten är relativt låg,  bättre att kolla på wattsiffror i stället. Jag ligger hela tiden precis över min tröskel, och jag tycker att det fungerar jättebra. Jag ser att jag plockar några sekunder på Martin hela tiden. Vid vändningen så ser jag att jag tagit in 25 sekunder på Martin. Om det var motvind ut till vändning, så blir det ju rimligt vis medvind hem igen. Mycket riktigt blev det så. Hela tiden med fokus på själva loppet inget annat får existera,  hålla wattsiffrorna där de skall vara.  När det är tre kilometer kvar så passerar jag Martin och är nu ganska så säker på att jag har en andra plats säkrad. För att rå på den regerande nordiska mästaren Gabor Klöczl från Holte CK i Danmark fanns liksom inte i mina tankar. Jag går i mål efter 30 kilometers tempo på tiden 42:37.1, en tid som är min bästa tid någonsin här i Barsebäck. När jag sedan rullar tillbaka in mot målet där prisutdelningen just äger rum för H-40 och där Stefan Schützer just fått priset som tredje snabbaste i klassen. När Annika vänder sig om och säger,  grattis du vann! Vann? Säger jag,  men Gabor då? Du slog honom säger hon, Gabor Klöczl fick tiden 42:42.0 han var 4.9 sekunder efter dig.

Mallorca dag 8

Idag är det vilodag! Fast en tur på cykeln blev det naturligtvis. Jeanette, Annika och jag tog en liten sväng tillsammans. Startade klockan tio och åkte ner till sa Pobla. Därifrån gick färden vidare till Buger och Campanet. En något  sämmre väg tog oss sedan till Moscari och vidare till Selva. Klättringen från  Selva till Coll de sa Batalla tio kilometer, men med fin asfalt och en jädra kämpaglöd så tog sig tjejerna an klättringen. Väl uppe vid Coll de sa Batalla så ville Jeanette vänta på mig och Annika vid macken, medan jag och Annika skall ta os ner till Port de sa Calobra. Sagt och gjort vi börjar klättringen upp till Coll de Cal Reis som ligger på 682 m/öh.
Annika tog sig hit upp utan större problem, men nu väntar 9,5 km utförskörning. Samtidigt som regnet formligen hänger i luften. Väl nere vid Port de sa Calobra fryser vi rejält båda två så vi bestämmer oss för att fika före vi vänder uppåt igen. När vi sitter och fikar så dyker det upp en skoghalls cyklist! MR Ape'll har tagit sig en sväng ner också. Han fryser så mycket att hans smala långa ben skakar så knäskålarna låter som två marakas. Tillföljd av lätet från Kenneths knän börjar två barn att dansa!!
Det finns inte så många alternativ för att komma upp igen!! Ett är båt, ett annat är helt enkelt på samma sätt som man kom ner,  på cykel! Annika valde naturligtvis det rätta, på cykeln.
Vädret har ändrat sig lite till det bättre under fikan och det har  blivit några grader varmare. Efter tre kilometers klättring så frågar Annika "hô môe trur du jä kan få för cykeln?" va! Jag hör inte,säger jag,  varpå hon närmat vrålar i mitt öra.. "SKULLE DET RÄCKA SOM HANDPENNING TILL FERARRIIINN???" det är vid sådana här lägen som en riktig Karl vet hur en kvinna ska tas.. Man backar ner några meter och är tyst. Ärligt talat så är jag  djupt imponerad av Annikas prestation, för hon klarar av hela sa calobra och utan hjälp. På väg ner från Coll de Reis möter vi Jakob, Sivan och Stefan. De är tydligen också på väg ner till sa calobra!
Efter ett tag så träffar vi naturligtvis på resten av gänget. Sarah, Patrik, Anna och Niklas sitter vid ett vägfik och väntar på de som just begett sig till sa calobra. Annika har fått ett meddelade från Jeanette att hon finns vid macken en mil ner. Vi beger oss dit för att möta upp henne. Resten av resan kör jag, Jeanette, Niklas och Annika  ihop hem till hotellet. Vilodagen är över,  det blev nästan 120km och 2010 hö/m. 😀🚵

Mallorca dag 7

Dagens cykeltur startades som alla andra dagar från hotellet klockan tio. Lotti och Tomas tog ledigt från cykeln idag och hade hyrt sig en bil istället. Jeanette & Niklas tog en dag vid poolen. Johan och Henrik skulle cykla ut till Cap de Formentor eftersom Henrik aldrig varit där. Resten av gänget drog iväg söderut mot Sa Pobla. Här  vänder Annika, för hon skulle bara köra en kort tur idag. Vi andra körde vidare mot Muro, Sineu och Petra. Här vänder Sivan, Petra och Sarah hemåt mot Alcudia. Resterande cyklister fortsätter för att ta oss ner till Sant Salvador. Resan har varit hård hitintills. Allas våra PT har sagt att den som vill kan köra fart, alla kör ingen vågar maska. Uppe på toppen av Sant Salvador blev det ett fikastopp före vi vänder näsan mot Manacor och hemfärd. I morgon väntar en ny spännande dag i cykelsadeln.

Mallorca dag 6

I dag blev det en skön liten utflykt tillsammans med ett glatt gäng. Utflykten gick till  Cap de Formentor, en fyr på öns nordligaste udde. Niclas & Jeanette, Anna & Patrik, Stefan & Sivan, Kenneth & Jakob och jag & Annika reste från hotellet klockan tio. De andra Tomas, Henrik och Johan tog en tur söderut.
Idag hade jag inga speciella övningar inplanerat i cyklingen, utan turen handlade mest om att njuta av att vara ledig och..... att bara ha det skönt. Men det är klart är man här och backen upp till Talaia d'Albercutx(peppar karet) ligger framför en så måste den testas. Jag visste vad jag hadde för tider 2015 när  vi var här. Att slå den tiden trodde jag skulle  bli svårt.
Tiden tas från korsningen Ma-2200 och Carrer de Formentor. Till en början känns det ju väldigt bra, men det är så länge det går utför! Efter 500 meter så börjar det gå uppför och då är det inte lika lätt längre. Upp till Mirador Colomer är det  3,3 kilometer med en stigning på 5,7%. 2015 så körde jag de tre kilometrarna på 10:34 vilket jag tyckte var bra för att vara jag. Nu passerade jag Mirador Colomer på 9:40! Men nu återstår den värsta biten av klättringen. För efter att ha svängt höger vid Mirador Colomer så återstår det 2,1 kilometer på väldigt dålig asfalt före man når målet vid Talaia d'Albertcutx. Tiden 2015 var 19:12, tiden idag blev 17:13!!! En förbättring med nästan två minuter! På den 5,4 kilometer långa och 6% branta klättringen Det kändes skönt att få som ett kvitto på att man är på rätt väg.
Efter att ha pustat ut lite så vänder jag åter ner till Mirador Colomer lagom för att se att Annika anländer toppen.
Men nu kommer jag att cykla resten av dagen tillsammans med frugan. 
Ute vid Formentor återsammlas allihopa för att ta lite kort och naturligtvis en fika. Annika och jag tar vårat eget  tempo hem till  hotellet. Och man kan bara konstaterar att det har varit  ytterligare en helt underbart dag i cykelsadeln.