Redan halv sju var vi på plats i Varese. Min start är klockan 08:03 men det är skönt att vara i tid. I fållan är jag inte ensam, och det fyller på med folk hela tiden. Snart kommer Stefan Kuhl från cykloteketoch kort därefter Stig Andersson Plate från Uddevalla CK. Thomas Nyberg från Föreningen LVL Velo har ett eget insläpp på grund av att han har vunnit ett av kvalen till VM.
Konstigt nog så är jag inte det minsta nervös inför det här loppet, men jag ser det som en utmaning istället. Så går äntligen starten, ner till förtsta rondellen och tillbaka upp genom stan. Uppför mot Ippodromo ligger jag långt framme i klungan, sedan tappar jag lite placeringar tack vare en dålig kurva. Men nu är vi ute på stora vägen och på väg mot tunnlarna. Den första går bra för den är det ljus inuti, men i den andra är det kolsvart. Folk skriker som besatta inne i tunneln, kanske är sydeuropeer rädda för spöken? Efter tunnlarna går det mycket lugnare i klungan. Snart kommer vi fram till banans första utmaning. Den första stigningen heter Passo dell'Alpe Tedesco. Det är en 4,5 km lång klättring med i genomsnitt 7,3%, ganska smal väg med många hårnålskurvor. Det trycks på redan från början och jag känner att det här kommer att bli fruktansvärt jobbigt. När jag når toppen så har det redan spruckit av i grupper och jag sitter i huvudklungan(2:a gruppen). Nu kommer också en krävande utförskörning. Vägen dyker rakt ner i skogen men försvinner snart i en skarp vänstersväng. Bakom svängen har det hänt saker. Här ligger det två cyklister i vägen, en kommer krypande från diket och en står på vänster sida av vägen med ett hjul i näven. Jag vet inte varför, men jag känner mig trygg i utförskörningarna. Snart är jag ikapp ett gäng och vi försöker jaga, men det är bara jag och en kille från Belgien som försöker, så det blir ingen jakt. Nu blir det ett plattare parti, det går i ganska jämt tempo utan att det händer så mycket.
När vi kommer fram till Lago di Lugano efter 33 kilometer så börjar den andra stigningen. Klättringen till Aldena är brant i början men har en liten 300-400m utförskörning efter 3 km. Resten går upp och ner i 5,3 km. Snittlutningen är inte så hög men också denna stigning är svår. Vi körde här för några dagar sedan och då tyckte jag inte att det var så märkligt, men idag var det jobbigare. Jag gick in i backen som en av de första i huvudklungan. Hela den branta delen ligger jag långt framme i klungan, men sedan skruvas tempot upp och jag droppar bakåt i fältet. Jag märker också att huvudklungan nu blivit mycket större, det är tur det för då gör det inte så mycket om man droppar bakåt i klättringar.
Den tredje klättringen mot Montegrino är inte lika jobbig. Den är bara är 2,5 km långt med ett genomsnitt 4,5% och här händer egentligen inte så mycket. Även utförskörningen är enkel och vi passerar nu en by som heter Lago Maggiore.
Den fjärde stigningen mot Il Villaggio Ollandese (den holländska byn) är riktigt mördande. Den är inte så lång men kom efter 70 kilometer tuff cykling. Det är väldigt smalt och ligger hela tiden mellan 10-14% med många hårnålskurvor. Som grädde på moset så är det några riktiga gatstenspartier som skall passeras också. Det kändes som jag blir dränerad på de sista krafterna över dessa.
Den femte klättringen mot Brinzio skall enligt arrangören vara den enklaste av de markerade stigningarna, eftersom den aldrig är brantare än 7%. Så kanske det är men inte för mig. Det är många trötta cyklister som vi skall passera. Cyklister som kör mediafondo eller som startat i startgrupperna innan oss.
När det nu planar ut så kommer tankarna och funderingar på var jag befinner mig. Plötsligt så får jag rysningar över hela kroppen när jag inser att jag faktiskt befinner mig i cykelns hemland, på ett VM! Kan det bli större? Det värker i alla muskler men jag sitter och njuter.
Det blir nu ett plattare parti. Det som nu följer är en 30 km lång och platt sträcka längs sjön innan de sista 3 km som åter går uppför mot mållinjen. När man svängt av till vänster från Lago di Varese är de första 200m fortfarande platt men så kommer det en brant del på 500m som fortsätter att gå uppför till 500m före mål. Här tappar jag massor av placeringar dessutom så vet jag det inte finns fler utförskörningar att plocka tillbaka dessa placeringar. Vi är framme i Varese, vi är i MÅL!!
Det blev en 46:e plats i mitt sista VM i H-55 klassen av 250st. Det är inte så mycket att skriva hem om placeringen men jag tror, utan att veta att det här var det absolut tuffast VM som har arrangerats för veteraner. Men vilken tävling och vilken bana! Det häftigast jag någonsin fått uppleva från cykelsadeln. Många jobbiga uppförsbackar, följd av lika mycket utförskörning, och då menar jag riktig utförskörning på mycket smala och slingrande vägar genom skogen eller genom enorm trånga gränder i någon by. Långa backar med svepande kurvor där man kunde komma upp 80-85 km/h på cykeln! Det blir inte större än så här.
När vi var i den vackra kyrkan i Brunate så kunde man skriva en bön på en lapp och lägga i en förseglad låda. Jag gjorde faktiskt det, jag tog tillfället i akt och skrev så här, lasciami sopravvivere domani. Vilket betyder ungefär, låt mig överleva morgondagen.
Grazie Italia, e grazie Varese per un fantastico vm. Spero di rivederti.😗❤🇮🇹/🇸🇪
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar