Halvvättern 2018

Halvvättern kan vara ett mycket trevligt lopp att köra. Det kan också upplevas som en hemsk plåga beroende på hur man nu tänker köra den. Personligen tror jag att det kommer att bli en plåga. Jag har kört den fort tidigare och varit med om att ha haft banrekordet vid två olika tillfällen. Det snabbaste var då 3:41 på den femton mil långa banan.  Men nu är målet mycket tuffare och det kommer att krävas massor av de som är med i gruppen. Målet är tydligen satt till 3:30! Vilket i sin tur kommer att krävas dryga 43 km/h i snitt! Jo jag tackar jag.

Annika och jag reser ner till Motala redan på lördags morgonen. Annika skall också köra halvvättern, men hon startar senare än vad jag gör. Skönt att bara kunna gå runt i Motala och slappa lite. Efter att ha hämtat ut nummerlapparna så går vi runt i tältet och tittar lite på cykelgrejer, alltid är det något som man inbillar sig att man behöver. 

En del av gänget som vi skulle köra med samlades på lördags kvällen för att bekanta oss med varandra.  Målsättningen var ju att köra de 15 milen på 3:30 eller bättre. 

Starten går 07:16 och jag tycker att mastermotorcykeln kör provocerande sakta. Men när han släppte iväg oss, då blev det fart.  De flesta var med och gick runt, men vi har många cyklister att passera.  Som om inte det är nog med cyklister så är det också några bilar som måste passeras, flera gånger! Detta gör ju att det blir riktigt struligt vid en del omkörningar.

Strulet gör att vi blivit färre som går runt. Uppför Omberg kör vi lugnare så att alla skall ha en chans att kunna gå med uppför backen. Uppe i skogen efter Omberg så går det stundtals riktigt fort, tyvärr så har antalet som hjälper till med dragjobbet halverats. Vi kör ändå hyggligt bra på bara sex man. Men snart så ändras också detta, och efter 11 mil så är vi tre stycken som går runt.

De sista milen in mot målet i Motala är det många fler som hjälps åt, då ökar också hastigheten. Vi rullar in i målet i Motala på tiden 3:38 och missar därmed rekordet med åtta minuter. 

Personligen så tar jag inte så hårt på det för jag vet att jag har bidragit med vad jag kom hit för att göra, köra hårt och länge. Framförallt, ge järnet och att inte stå över en förnig före lungorna har vrängt sig.