Igår fredagen den 22 juni reste jag och "loket"(Anders Norelius) ner till Grindsted i Danmark för att köra Danmarks Gran Fondo 2018. Redan dagen innan hade även klubb kompisen Fredrik Nylén rest ner till Danmark. Både jag och Fredrik med ett varsitt färskt SM silver i bagaget, ja nästan så att det inte hunnit kallnat ännu. Men det var då, nu är det nya tävlingar att fokusera på och närmast är det ett tempolopp på drygt 28 kilometer. Jag och "loket" testade banan igår. Som vanligt så blåser det en hel del, men inte lika mycket som det gjorde i Båstad. Banan är riktigt rolig trots att den helt saknar höjdmeter. På kartan ser den verkligen trixig ut, men i verkligheten var den bra. Alla vägbyten utom möjligen två kan troligen göras i högfart utan att bromsa, och vägyten var det gott om. Hela fjorton olika vägyten skulle göras. Det som också är roligt med banan att det är en rundbana med start och mål inne i Grindsted. Både jag och "loket" är morgonmänniskor, men jag tror att resan igår tog ut sin rätt för vi sov fram till halv sju idag. Men vi har gott om tid på oss idag så "loket" kommer ta en liten morgonrunda här i Grindsted. Fredrik Nylén går ut först av oss och han startar 14:56:00 själv startar jag 15:25:30. Vi äter därför frukost i lugn och ro. Vi tar det lugnt på förmiddagen och slappar mest på rummet bara för att det är så kallt ute. Men vi hinner också med en liten sväng på affären för att handla lite mat. Dessutom så åker jag bort till starten för att kolla cykeln. Vi bor bara 200 meter från starten, så det är perfekt. Där träffar jag på några norska cyklister som jag pratar med. Jag har bestämt mig för att köra med ett lägre hjul än tidigare på grund av blåsten. Men den här gången har jag fixat till en bromskloss som passar. Värmer upp gör jag på hotellets bakgård och på trainern. Måste ha rekordmycket kläder på mig för att kunna hålla värmen uppe. Efter att ha värmt upp i ca 40 minuter så är det så dax att dra sig mot starten. Man ropar upp Kari Pajanne från Finland, han startar först. Sedan ropar man upp mitt namn och jag kliver in i startfållan. När Kari lämnat startrampen så har jag 30sek till min start. Då kommer komisarien fram och säger till startern att det är en ny grupp. Man släpper iväg mig ändå fast det är två minuter för tidigt. De första två kilometrarna är på en stor väg som avslutas med ett vägbyte till höger som nästan direkt följs av ett nytt vägbyte men nu till vänster. Rakt in i motvinden på en lång raksträcka. Jag tittar ner på cykeldatorn och ser att jag ligger lite väl högt på effekten, borde jag hålla igen lite för att orka hela? Nä för tusan kör då länge det går, tänker jag. Lite koll på Kari har jag eftersom han startade just före mig. Efter ett tag börjar jag passera cyklister, men de har ju startat i H-50. När kommer till vägbyte nr 7 så håller dagen på att ta slut. Det här vägbytet borde gått att rulla igenom i hög fart. Men det var om det inte var löst grus på insidan av kurvan. Jag känner hur framhjulet tappar sitt fäste, men snappt som en trimmad boaorm reser jag mig upp och över styret samtidigt som jag fortsätter trampa. Hjulet återfår sitt fäste och det får även det som rest upp i halsen på mig!! När jag har kört 20 kilometer så kommer krisen. Jag är på väg att tappa fokuset så jag skriker högt åt mig själv "kom igen gubbjävul, du har tränat för det här så kasta för helvete inte bort din chans" Jag biter ihop, det är ju bara åtta kilometer kvar. Ser ner på cykeldatorn återigen, och ser att jag ligger nästan lika högt som i början av loppet. Efter 38:48 passerar jag mållinjen. Min första reaktion är att jag borde vara ganska nöjd med loppet. Min andra är att jag har aldrig någonsin haft så höga effektsiffror på ett tempolopp. Medelkraften vår 324 watt och NP på 328 watt var nytt rekord för min del. Skulle det här inte räcka för att ta sig till VM så har jag i alla fall gett allt vad jag har. Men när alla har gått i mål så visar det sig att min tid faktiskt räcker till en fjärde plats och det är fem som kvalar in till VM i Varese. Jag lyckades igen när det som bäst behövdes. Det visar sig gång på gång inom idrotten att man skall lägga misslyckanden bakom sig, åh då tänker jag på fadäsen på SM tempot. Jobba alltid framåt, skyll inte på sjukdomar och mekaniska fel, det är ändå ingen som bryr sig. Lägg allt opåverkbart åt sidan, eller låt någon annan ta hand om sådant. Jag tänker på min starttid. Jag var där i tid, man ropade upp mig och jag startade! Mitt problem? Skall jag bry mig? Skall jag fundera på detta hela loppet? Nej, nej, nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar