Efter gårdagens strul så är jag revanschsugen. Men det är ett stort problem. Nämligen motståndarna och en brant backe. Backen kommer redan efter en kilometer och är riktigt brant i början, upp emot 19% på vissa ställen.
Vi skall köra fem varv. Första varvet har vi masterstart uppför backen. Jag känner med en gång att det här vill jag inte, "jag bryter och åker hem" är min tanke mitt i backen. Men jag gör inte det utan bestämmer mig för att köra vidare men lite anonymare än vanligt. Jag lade mig väl inbäddad i klungan. Det blåser ruskigt mycket och det gäller att försöka utnyttja allt. Snart är vi framme vid det som är min riktiga skräck för dagen. Den branta utförskörninge på en regnblöt och väldigt smal väg. Utförskörninge avslutas med en 90° högersväng. Som avlöses av en mindre brant backe. Utförkörningen gick riktigt bra, alla körde väldigt disciplinerat. In till varvning och in i backen på andra varvet var det fortfarande en ganska samlad klunga. Den här gången gick det bättre i backen och jag håller mitt tempo. Ligger lite långt ner i fältet när vi närmar oss toppen av backen. Jag hinner se att det är en grupp som gått loss, snart är det några till som försöker brygga upp till ledargruppen. Jag håller kvar vid min taktik att ligga inbäddad i klungan. Efter ett tag så börjar vi hämta in några av de som försökte brygga upp till ledargruppen.
Varv tre och in i backen. Det går bättre och bättre faktiskt, verkar nästan som om man har vänt sig lite och accepterar att det går sakta. När vi kommer upp på platån där det blåser motvind så vill några absolut få mig fram för att ta någon förning, och jag vägrar kategoriskt att gå fram vilket snart skall visa sig bli ett lyckodrag. När banan vänder upp från motvind till medvind så ser jag Stefan Kuhl från cykloteket framför mig. Nu går jag fram i spetsen på klungan bara för att trycka till precis när vi passerar Stefan.
Jag får en liten lucka som växer väldigt fort i medvinden. Nu kör jag också mycket tuffare utför än de andra varven. När jag går in i backen på fjärde varvet så är jag ensam. När jag nått toppen av backen så vänder jag mig om och ser att en grupp cyklister har närmat sig. I motvinden orkar jag inte hålla avståndet till dessa cyklister längre utan de kommer ifatt mig. Till min stora förtjusning så ser jag på nummerserierna att allihopa kör i H-50! Detta gör ju att jag måste hjälpa till trycker jag. Dels för att det är större chans att jag kan hålla undan för de övriga H-55 cyklisterna som troligen jagar för fullt bakom oss. Men också för att visa de andra lite moral.
Jag vet fortfarande inte hur många H-55 som sitter med i ledningen. Snart kommer en kommissariebil upp på sidan av oss. Han visar tidsavståndet till ledargruppen på en skylt. Någon frågar hur många H-55 som sitter med i ledningen. Varpå kommissarien visar upp ett finger. Vi håller nu ett bra samarbete även på femte och sista varvet, fast vi nu är reducerade till 5st cyklister. När det återstår ca. fem kilometer så känns det som att de andra släpper iväg mig. Sista utförslöpan går bra och den sista backen går också bra. Plötsligt ser jag en stor grupp cyklister framför mig. Tänk om det är ledarna? Jag lägger lite mera kraft i tramtagen och vänder mig om för att se var de andra är. Avståndet har krympt, men nu återstår det mindre än en kilometer. Jag passerar gruppen som var framför mig, vilket enbart bestog av H-40 cyklister. När jag passerar mållinjen hör jag speakern Anders Ekh ropa mitt namn som tvåa i H-55.
Vilken dag det blev, och vilken revansch från igår.
Vi skall köra fem varv. Första varvet har vi masterstart uppför backen. Jag känner med en gång att det här vill jag inte, "jag bryter och åker hem" är min tanke mitt i backen. Men jag gör inte det utan bestämmer mig för att köra vidare men lite anonymare än vanligt. Jag lade mig väl inbäddad i klungan. Det blåser ruskigt mycket och det gäller att försöka utnyttja allt. Snart är vi framme vid det som är min riktiga skräck för dagen. Den branta utförskörninge på en regnblöt och väldigt smal väg. Utförskörninge avslutas med en 90° högersväng. Som avlöses av en mindre brant backe. Utförkörningen gick riktigt bra, alla körde väldigt disciplinerat. In till varvning och in i backen på andra varvet var det fortfarande en ganska samlad klunga. Den här gången gick det bättre i backen och jag håller mitt tempo. Ligger lite långt ner i fältet när vi närmar oss toppen av backen. Jag hinner se att det är en grupp som gått loss, snart är det några till som försöker brygga upp till ledargruppen. Jag håller kvar vid min taktik att ligga inbäddad i klungan. Efter ett tag så börjar vi hämta in några av de som försökte brygga upp till ledargruppen.
Varv tre och in i backen. Det går bättre och bättre faktiskt, verkar nästan som om man har vänt sig lite och accepterar att det går sakta. När vi kommer upp på platån där det blåser motvind så vill några absolut få mig fram för att ta någon förning, och jag vägrar kategoriskt att gå fram vilket snart skall visa sig bli ett lyckodrag. När banan vänder upp från motvind till medvind så ser jag Stefan Kuhl från cykloteket framför mig. Nu går jag fram i spetsen på klungan bara för att trycka till precis när vi passerar Stefan.
Jag får en liten lucka som växer väldigt fort i medvinden. Nu kör jag också mycket tuffare utför än de andra varven. När jag går in i backen på fjärde varvet så är jag ensam. När jag nått toppen av backen så vänder jag mig om och ser att en grupp cyklister har närmat sig. I motvinden orkar jag inte hålla avståndet till dessa cyklister längre utan de kommer ifatt mig. Till min stora förtjusning så ser jag på nummerserierna att allihopa kör i H-50! Detta gör ju att jag måste hjälpa till trycker jag. Dels för att det är större chans att jag kan hålla undan för de övriga H-55 cyklisterna som troligen jagar för fullt bakom oss. Men också för att visa de andra lite moral.
Jag vet fortfarande inte hur många H-55 som sitter med i ledningen. Snart kommer en kommissariebil upp på sidan av oss. Han visar tidsavståndet till ledargruppen på en skylt. Någon frågar hur många H-55 som sitter med i ledningen. Varpå kommissarien visar upp ett finger. Vi håller nu ett bra samarbete även på femte och sista varvet, fast vi nu är reducerade till 5st cyklister. När det återstår ca. fem kilometer så känns det som att de andra släpper iväg mig. Sista utförslöpan går bra och den sista backen går också bra. Plötsligt ser jag en stor grupp cyklister framför mig. Tänk om det är ledarna? Jag lägger lite mera kraft i tramtagen och vänder mig om för att se var de andra är. Avståndet har krympt, men nu återstår det mindre än en kilometer. Jag passerar gruppen som var framför mig, vilket enbart bestog av H-40 cyklister. När jag passerar mållinjen hör jag speakern Anders Ekh ropa mitt namn som tvåa i H-55.
Vilken dag det blev, och vilken revansch från igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar