SheRides-tempot Master-Cup

Nu var det ett tag sedan vi körde master-cup. Den 9e juni körde vi sista tävlingen innan uppehållet men sista tempoloppet körde vi 25 maj uppe i Sidensjö. Men nu är det dags igen. SheRides-tempot är egentligen gamla Hofettempot. Start och mål vid Wira bruk i en riktig bullerby miljö.
Jag reste hit igår för att testa bana, det var ju ett tag sedan man var här och i min ålder glömmer man fort. Tyvärr så vräkte regnet ner under hela dagen så även när jag kom hit. Som om det inte var nog med att det regnade man har även en snabelbil i Åkersberga. Det var otroligt mycket grus på vägen. Det hindrade ju inte mig från att ta en runda i alla fall  och bara jag kom ut på vägen så kommer minnena om hur banan ser ut fram, och grus och regn glömdes bort.
Lördagen den 24 augusti SheRides tempot (master-cupen)
Vet inte vad det beror på men jag har jätte svårt att sova. Vaknade flera gånger utan anledning. Jag packar ihop saknar jag ska ha med mig, äter frukost i lugn och ro innan jag reser från hotellet i Åkersberga till Wira bruk där tävlingen är. När jag kommer fram så är det nästan tomt på folk. Men snart dycker de upp från alla håll och nummerlapparna delas ut i all hast, imponerande.
Jag värmer upp på samma vis som på SM, lungt och stilla. Idag har jag fördelen av att starta sist i min klass. Framför mig startar SM bronsmedaljören Roger Anund från Mjölby CK. Startade ganska bra, kanske något för hårt för wattsiffrorna var riktigt höga. Efter några kilometer så kommer man ut på en längre raksträcka, här ser jag Roger, men tycker inte att jag har tagit in så mycket som jag borde gjort. Trots mina höga siffror så blir jag lite frustrerad av detta och klämmer på ännu mer. Efter nästan sju kilometer så är jag ifatt honom men då börjar banans värsta backe. Här försöker jag att behärska mig och hålla mig till min plan i stället. Tycker att jag åker ganska bra ändå, men är det fort nog? Snart möter jag Håkan Samuelsson och strax efter krister Bergström. Jäklar dom måste ha gått riktigt bara för jag tycker att jag möter dom väldigt tidigt. Detta gör mig ännu mer frustrerad för jag vet hur långt jag har kvar till vändpunkten. Plötsligt dyker vändpunkten upp, nästan två kilometer tidigare än väntat. På hemvägen orkar jag fortfarande hålla ett ganska hyggligt tempo fram till den längre utförsbacken. Jag försöker verkligen, men det går inte nog fort känner jag. När jag passerar mål och hämtat andan ett tag  så ser jag att mina wattsiffror sjönk väldigt mycket på hemvägen, men totalt sett så är dom bra. Min känsla av att det inte gick fort nog besannades när jag träffar Krister. Han har ju kört ruskigt fort idag och vinner före mig och Håkan Samuelsson.